Förbundet för Ekoparken 21.10. 2005 US Granskning av och kommentarer till utvecklingprogrammet för Husarviken från 2001. Landskapet och nationalstadsparken I programmet redovisas en sammanfattning av en landskapsanalys gjord av Andersson Jönsson Landskapsarkitekter AB år 2001. En kartillustration visar resultatet av analysen. Analysen är kompetent gjord och ger en mycket trovärdig bild av hur landskapet ser ut och vilka villkor detta ställer på den fortsatta planeringen. Redan nu kan konstateras att programmets planförslag knappast i någon del respekterar och följer analysens slutsatser och rekommendationer. Här följer ett utsnitt i sammanfattningen: ”…… Det historiska landskapet. ….. Att lokalisera, tydliggöra och värna de kulturhistoriska sambanden med omgivande landskap är viktigt vid fortsatt planering av stadsutvecklingsområdet. . Värna det kulturhistoriska landskapets öppna samband och siktstråk längs Storängens dalgångar . Norra och södra sidan av Husarviken bör ses som ett kulturhistoriskt landskapligt sammanhang och utvecklas med dessa utgångspunkter som nationalstadsparkens gräns. Fiskartorpets miljö måste särskilt beaktas. Vidga om möjligt Husarvikens öppna vattenyta med utgångspunkt från äldre strandlinjer. Nybebyggelse mot Hjorthagen bör lokaliseras så att den historiska ”ön”- bergets form och tydliga gräns - bevaras. ----- . Lyft fram gasverksområdets karaktär och hamnkaraktären och spåren av dessa verksamheter för att skapa identitet och historisk förankring åt offentliga rum som gator, torg och parker. ----” Ur ”Stockholms byggnadsordning” citeras i sammanfattningen följande: ”Med ett skärgårdslandskap som grund har staden vuxit fram och fått sin särprägel. Kombinationen av geologiska förutsättningar, kulturlandskapets utveckling och stadens historiska tillväxtlager är det arv vi fått att förvalta för stadens fortsatta utveckling. Att bibehålla dessa sammanhang är viktigt i all planering. Genom landskapets vattenytor, stränder, bergsformationer, sprickdalar och rika växtlighet har staden fått sin naturliga skönhet.” Sammanfattningens rekommendationer fortsätter så här: ”. Bevara och lyft fram de visuellt läsbara dalstråken; Storängen – Storängsbotten – Storängskroken, Fiskartorpet - Fisksjöäng – Husarviken samt Ladugårdsgärdet. Längs Storängens och Husarvikens dalgångar bör Hjorthagen och Ugglebacken förbli dalstråkens väggar och rå över ny bebyggelse för att behålla landskapets identitet och tydlighet. Där dalgångarna möts bör lämnas obebyggt. En grön zon med trädvegetation samt lägre höjd på nya byggnader närmast Husarvikens södra strand förstärker vattenrummets intima småskalighet. . Studera inblickar mot utredningsområdet från nationalstadsparken och anpassa höjd och utbredning av bebyggelse så att upplevelsen av natur- och kulturlandskapet bevaras. De känsligaste avsnitten är inblickar norrifrån över Husarviken…… . Studera utredningsområdet från sjösidan och analysera ny front mot vattnet och samspel med angränsande stränder, topografi och siluetter. Lilla Värtans vattenrum tål en större skala på ny bebyggelse än Husarviken ….. För området ”Ekologi och grönstruktur” ges följande uttryck i sammanfattningen: ”Utredningsområdet gränsar till Nationalstadsparken och ekologiskt särskilt känsliga områden. Delar av den viktiga spridningskorridoren mellan Norra och Södra Djurgården passerar genom utredningsområdet. Största delen av utredningsområdet saknar biotoper och områdets ekologiska värde och sambanden med omgivande natur måste stärkas. . Biotoper bör generellt tillföras området, såsom stora och små parker, trädplanteringar längs gator, rabatter, gröna gårdar, gröna tak mm. Nya biotoper bör länkas samman med nationalstadsparkens grönstruktur. . Skydda och utveckla spridningsvägen mellan Hjorthagsparken och Lill-Jansskogen som biotop. . Det svaga ekologiska sambandet över/under barriären Lidingövägen bör förstärkas. ------” Om ”Friytor ur social och kulturell aspekt” sägs följande: ” Ett behov av säkra och väl utformade offentliga ytor och rörelsestråk finns dels inom stadsutvecklingsområdet och dels för att nå omgivningens rekreationsområden. . Lyft fram gasverkskaraktären och hamnkaraktären och spåren av dessa verksamheter för att skapa identitet och karaktär åt torg , gator och parker. . Kajer och stränder bör göras allmänt tillgängliga som promenadstråk med vattenkontakt och utsiktskvalitet. Längs stränder gröna park- och promenadstråk och längs kajer mer hårdgjorda kajpromenader. Hjorthagsparken behöver rustas upp och tillgängligheten förbättras. . Minst en fast gångbro behöver byggas över Husarviken. -----” Så långt sammandrag av landskapsutredningens sammanfattning i programmet. Den i programmet redovisade kartanalysen belyser på ett utmärkt sätt de egenskaper och rekommendationer som framförts. Fyra egenskaper framträder som de verkligt tunga förutsättningarna sett ur Nationalstadsparkens synpunkt. Dessa är:
Hur har dessa frågor lösts i programförslaget? I det följande kommenteras detta och diskuteras förslag till lösningar på mer principiell nivå utan att gå in i detaljer. 1. Det karaktäristiska öppna stråket i Storängen framträder inte alls. Mot Värtabanan och bort mot Storängsbotten illustreras blockerande bebyggelse. Den visade allén är en otillräcklig ersättning för det önskvärda stråket. Sambandet med Husarvikens – Fisksjöängs – Fiskartorpets öppna landskap har strypts helt genom den täta kvarterstrukturen. De visade närparkerna är av mer lokal betydelse och bristfälliga bidrag till en övergripande grönstruktur. 2. Även de efterlysta sambanden mellan nationalstadsparken och Hjorthagsparkens olika delar är obefintliga så när som på ett smalt stråk vid villorna. I det av stadsbyggnadskontoret år 1997 framtagna underlaget till fördjupning av översiktsplanen för nationalstadsparken redovisas nödvändigheten av förstärkning av spridningszonen mellan Norra Djurgården och Gärdet. Överträdelsen med bebyggelse av gränsen till nationalstadsparken inom Storängskrokområdet som den anges i kartan i regeringens proposition försämrar skapandet av kontakter för det rörliga friluftslivet, hindrar en angelägen reparation av det sargade landskapet och försvårar förstärkning och utveckling av den för den biologiska mångfalden nödvändiga spridningszonen med dess värdekärnor sådant det redovisas i nämnda underlag. Det i landskapsanalysen föreslagna öppna partiet där stråken möts har inte fått den roll och utformning som är önskvärd. De önskvärda tvärgående grönstråken i områdets centrala och östra del mellan Hjorthagen över gasverket till Husarviken – Fisksjöäng saknas. 3. Husarviken har inte behandlas efter någon strategi eller idé. Även här har gränsdragningen enligt kartan i propositionen inte respekterats. Enligt denna är uppenbarligen tanken att södra Husarviksstranden ingår nationalstadsparken. Motivet är att hela viken med dess stränder måsta behandlas som en enhet ur landskaps- och naturvårdssynpunkt. Tankar om vattenytans form och betydelse i landskapet saknas i utvecklingsprogrammet. Även här saknas en uppföljning av landskapsanalysens rekommendation. Den nuvarande smala viken med sin bristfälliga vattenomsättning och dåliga historiska anknytning redovisas som den ligger idag. Området har inte samplanerats med landskapet kring Fisksjöäng och norr därom. Frikostigheten med gångbroar är överdriven, då detta vattenområde inte ska behandlas som en stadskanal. Mötet mellan stadsdelen och landskapet är brutalt, bebyggelsen för hög, sluten och monoton. Kvarters- och bebyggelseformer måste ses över och harmonieras med landskapet och vattenområdet. Gator inom strandområdet bör undvikas. Strandremsan längs viken är för smal för att ge vattenområdet och landskapet den gröna inramning och bas de behöver. Den önskvärda bredden på strandområdet är svår att ange i antal meter. Den måste studeras mer ingående avseende konsekvenser för landskapet och vattenområdet samt för naturvärdena. Relationen mellan landskapet och bebyggelsen är mycket beroende av hur denna utformas beträffande form och höjd på byggnader, omfattning av öppenhet i bebyggelse, arkitektur m m. 4. En klar och tydlig grönstruktur inom stadsdelen saknas. Betydelsen av en sådan är stor, dels för rörelsemönstret inom stadsdelen, dels som ekologiskt sammanbindande struktur. Ett grönstråk i sydvästlig – nordostlig riktning i områdets centrala del bör skapas. Utgångspunkter för detta är ”dalstråkmötet” vid Storängskroken med bl a villaträdgårdarna, portvaktshusträdgården och kontorshusparken. De bör kompletteras i öster med en lokal park t ex i höjd med Dianavägen och en grön lunga vid Ropsten. Sambandet mellan dessa gröna rum måste vara tydliga gröna stråk, inte reduceras till ett par trädrader på en gata. Lokaliseringen av nya platser ska ske så att en samordning med tvärgående förbindelser uppnås. De tvärgående stråken mellan stranden och Hjorthagsparken bör var tydligare och ha en grön karaktär. Stadsstruktur och bebyggelse. Bebyggelsen har fått ett alltför torftig, storskalig och i vissa delar för splittrad utformning. Storängsområdet karaktäriseras av en osammanhängande kvartersblandning utan någon fast gestaltningsidé. Kvartersblocken längs Husarviken är en monoton upprepning i en trist formlöshet. Den lilla kvartersgruppen vid Ropsten har en trevlig struktur med rötter i 20-talet, vilket kan vara tilltalande men är möjligen lite blek i denna tuffa miljö. Här kan friare former med högre och tätare markutnyttjande övervägas. Behovet av parkeringsmöjligheter vid trafikterminalen har inte beaktats. De antydda runda husen på gasklockplatån blir katastrofala och oacceptabla för landskapet om de ges hög höjd. Det finns ingen självklarhet i att ersätta gasklockor med tornhus av samma volym och höjd. Höga hus kan övervägas vid Ropsten istället. Gasklockplatån kan i och för sig ha en självständig bebyggelseform men den måste underordna sig landskapet och samordnas med bebyggelsen i grannskapet inklusive smalhusen i Hjorthagen. Överlag är bebyggelsen för hög och kompakt samt i höjdskalan för monoton. Stadsdelens siluettverkan bör studeras ytterligare och lokala variationer prövas beroende på skilda förutsättningar. Höjdskalan bör ta hänsyn till landskapets topografi och stråk samt till trädens och kringliggande bebyggelses höjdvariationer. Ett ambitiöst bevarande av gasverkets historiska byggnader visas. Det klassiska produktionsstråket är dock inte tillräckligt tydligt på grund av instoppade nya hus här och där. En tydlig buffertzon mot gasverket gärna i kombination med ett grönstråk bör utvecklas här. Särskilt måste sambandet med Värtans kaj och de där belägna äldre husen, vattengasverket och pumphuset (som bör bevaras) tydliggöras. Miljön kring portvakthuset bör öppnas, tvättstugan bevaras och sambandet med kontorshusparken bevaras intakt. Dalstråket från Hjorthagsparkens idrottsplats får inte blockeras av nya hus och förrådshuset vid Gasverksvägen ska behålla sitt samband med övriga gasverksbyggnader. Parken här med karpdammen måste bevaras och lämnas fri från ny bebyggelse. Ett bevarande av den spännande, unika och karaktäristiska lägre stålgasklockan i fackverk på höjden ovanför Gasverksvägen bör övervägas (i bl a London har klockor av detta slag bevarats) liksom också av den säregna lilla gångbron över Gasverksvägen. Fortsatt planering En revidering av programmets planförslag måste ske, lämpligen i form av en fördjupning av stadens översiktsplan. Arkitekttävlingar för delområden bör ordnas. Samråd måste ske underhand med berörda, såväl enskilda som föreningar och andra intressenter. Förseningar kommer att uppstå men detta bör till viss del kunna tas igen genom att beslutsprocessen kan snabbas på. Överklagningar kan kanske undvikas. Förbundet är för sin del berett till samarbete för att finna samförståndslösningar och i god tid undvika risken till administrativa konflikter med därav följande förseningar av genomförandet. En lösning som i det stora hela kan backas upp av olika parter kan då ligga till grund för hållbara politiska beslut vilket kan snabba på beslutsprocessen med detaljplanerna. Markreservationer av det slag som nu gjorts i ett alltför tidigt skede är mycket olämpliga och till nackdel även för kommande byggherrar med stor risk för förgävesprojektering mm och som följd bristfällig insyn för medborgarna.
Helt klart är att landskapets och naturvårdens betydelse måste väga betydligt tyngre. Respekten för nationalstadsparkens värden måste vara väsentligt större, parken måste ses som en tillgång och en möjlighet, inte ett hinder eller en belastning. Underlagen som landskapsanalysen i planeringsprogrammet från 2001 och till fördjupningen av översiktsplanen för nationalstadsparken från 1997 måste respekteras och väga betydligt tyngre. Kunskapen om parken måste förbättras, och den får inte bara ses som ett angränsande grönområde utan också som en viktig del i vår historia och i vår biologiska omvärld. I stadens egen Byggnadsordning görs en bra tolkning av detta liksom i landskapsanalysen och underlaget till fördjupning av översiktsplanen för nationalstadsparken. Det finns också mycket intressant och värdefullt material i arkitekttävlingen 1988, idéer, resonemang och slutsatser som i allt väsentligt är gångbara även idag. Juryns rekommendationer bör studeras. Planförslaget är mycket påtagligt styrt utifrån dels mandatbegränsande politiska ambitioner, dels ekonomiska realiteter som marksanering, omläggning av gasproduktionen, tunneldragning av kraftledningen mm. Detta är i och för sig begripligt men får inte leda till utformningar som för all framtid omöjliggör goda och bestående långsiktigt hållbara lösningar på de viktiga sambanden mellan staden och landskapet. Det är värt att sträva efter en vacker stad. Förbundet för Ekoparken gm styrelsen | |