Av Roland Staav, Naturhistoriska Riksmuseet.

Den 9 mars 2002 upptäckte jag en gammal duvhök sitta på marken i närheten av Hovjägarbostället strax öster om Isbladskärret på södra Djurgården. Några kråkor gjorde störtdykningar mot höken, som verkade skadad på något sätt.

Jag ville dock inte gå fram och störa höken, men tre dagar senare, den 12 mars meddelade Walter Wohlfart att han hittat en död ringmärkt hök på samma plats uppenbarligen samma fågel som jag sett. Den 19 mars hade jag tillfälle att hämta höken som låg gömd inuti en grov Djurgårdsek för vidare transport till konservatorerna på vertebratsektionen och miljögiftsgruppen på Naturhistoriska riksmuséet. Vinglängden var 377 mm och vikten 841 gram. Vikten visar att hon var utmärglad och tydligen inte ätit på lång tid.

Höken var en hona märkt av Bengt Jansson med ringen 9131662 och en riktig Stockholmshök, född i Lilla Sickla söder om Södermalm 1992 och således vid sin död nästan 10 år gammal. Hon hade tre kullsyskon, alla honor. Av dessa har två rapporterats till RC. Den första hittades död av jägaren på Brandalsund, Järna i Södermanland redan den 15 september 1992, 97 dagar efter märkningen. Inte heller den andra överlevde första vintern. Skelettrester efter henne hittades i Österskär, Uppland i mitten av december 1992.

Även för vår aktuella duvhökshona blev livets inledning dramatisk. Den 29 juli 1992 flög hon genom en glasruta i Björkhagen, fördes omtöcknad till Skansen, där hon efter rehabilitering släpptes ut i början av augusti. Hon kan knappast ha varit helt självständig vid denna tidpunkt utan drabbades av olyckan under en av sina första jakter. Sannolikt levde hon sedan hela sitt liv på Djurgården och min hypotes är att hon sedan efter ett par år häckade i ett första klassens revir inte långt från Isbladskärret. I detta revir har många ungar producerats under årens lopp och 1999 fanns i boet rekordkullen, 5 ungar (2 hanar och 3 honor). Detta är mycket ovanligt och i den svenska ringmärkningen finns bara tre kullar kända, varav två från Stockholms närhet.

Den 19 mars 2002, alltså en dryg vecka efter honans död inspekterade jag boträden för första gången och såg en skymt av den gamle praktfulle hanen, som skrek några gånger men föreföll ensam. Jag hittade två äldre tänkbara duvhöksbon, men frågan var om han skulle kunna locka en ny hona till reviret så pass sent på säsongen? Den 4 maj inspekterade jag åter de två bona. Det ena i ett lärkträd föreföll oprytt och tomt, men i det andra landade en gräsandhona som tydligen övertagit boet! Från det andra flög en brunaktig yngre duvhök ut och varnade en gång, även den gamle hanen kom flygande. Han tycktes trots tidsnöd ha lockat en yngre hona till reviret. Boet föreföll helt oprytt men var bebott, vilken triumf!

Den 16 maj var boet klätt med dun och även denna gång flög den skygga honan iväg och varnade några gånger. På kvällen den 18 juni kontrollerade jag åter boet tillsammans med min hustru Carin och såg två stora fjäderklädda ungar. Den unga duvhökhonan kacklade då och då och flög snabbt mellan träden åtföljd av en svans med kråkor, skrattmåsar, fiskmåsar och silltrutar.

Den sista kontrollen för året gjorde jag den 22 juli och kunde då konstatera att kullen faktiskt bestod av 3 ungar, troligen alla honor vilka då och då skriade och jagade varandra runt boplatsen.

Häckningen hade lyckats, slutet gott allting gott.

Roland Staav 021215