Framsynta politiker i Sveriges Riksdag
skapade för idag 10 år sedan Sveriges första och hittills enda nationalstadspark.
Med ett helt nytt juridiskt begrepp och ett därtill knutet regelverk ville man
beskriva och värna det historiska landskap, Ulriksdal - Haga - Brunnsviken - Djurgården,
som besjungits av Bellman och många andra. Här har i sekler folkligt nöjesliv
och kultur av tradition funnits sida vid sida med kungliga slott och stilträdgårdar
från olika epoker. En månghundraårig kunglig dispositionsrätt har givit gott och
långsiktigt skydd av värdefull natur mot jord- och skogsbrukets produktionsperspektiv
och senare tiders exploateringsintressen. På så sätt har här funnits unika förutsättningar
för uppkomsten av rika ekosystem med stor och varierad artrikedom. I en för svensk
idrotts- och friluftslivshistoria klassisk miljö - från Stadion till Fiskartorpets
hoppbacke - finns här dessutom ett stadsnära landskap för rörelse, hälsa och rekreation
som söker sin like.
Såväl för stockholmarna som för svensken i gemen
och för besökare från andra länder utgör nationalstadsparken i dess varierande
uppenbarelseformer självklara delar av huvudstaden. Internationellt har både parkens
samlade värden och den lagtekniska lösning som valts för att värna dem tilldragit
sig betydande intresse. Den stora och krävande utmaningen är nu att vidareutveckla
detta märkliga, historiska parklandskap och tydliggöra dess kvaliteter så att
det hos kommunala politiker och myndigheter och hos dagens allmänhet får den nationella
accept och okränkbara status som lagstiftarna sökt åstadkomma.
Vi som
undertecknat denna artikel och som representerar organisationer som på olika sätt
vill värna parken måste samtidigt konstatera att uppföljningen av det starka skydd
för parken som riks- och lokalpolitiker i stor enighet byggde upp för 10 år sedan
har mycket stora brister. I stället för den samordnade vidareutveckling som förutsågs
i propositionen, förbereds idag av olika huvudmän storskaliga exploateringsprojekt
i eller i anslutning till parken utan en sådan samordning att deras konsekvenser
är möjliga att bedöma. I stället för att betraktas som en samlad, unik resurs,
värd att vårda, behandlas idag nationalstadsparken som ett lapptäcke av restriktioner,
där man ivrigt söker de restposter som kan användas för nyexploatering och fastighetsutveckling.
Som ofta förr i parkens historia är det behovet av mark för ett kraftigt
växande stadsbyggande som skapar hotbilden. Idag gäller det främst mark för byggande
och försörjning med bostäder, leder för olika trafikslag och stråk för teknisk
försörjning. Mycket utgår från löftet från stadens politiska ledning om 20.000
nya bostäder före nästa val, men också från en uppfattning som har stöd i samtliga
partier, nämligen att tillgången på bostäder är en trång sektor, som kan vara
kritisk för utvecklingen av näringslivet i huvudstadsregionen.
Men inte
ens de mest angelägna syften får helga medlen. Nationalstadsparken är inte att
betrakta som en stadspark. Den är en historisk miljö för vilken ostörd och från
omgivningen opåverkad upplevelse är grundläggande. Omfattningen av utbyggnaden
måste därför kunna diskuteras liksom möjligheterna att tillfredsställa behoven
på olika håll i regionen. Vi som undertecknar denna artikel ställer oss inte heller
avvisande till att också bygga i anslutning till nationalstadsparken, men vi menar
att det måste finnas utrymme att diskutera alternativa möjligheter både när det
gäller att tillfredsställa övergripande mål och att uppfylla programkrav som kan
leda till byggande i eller i närheten av parken.
Konkret ser vi idag
följande större hot mot nationalstadsparken:
- Norra Djurgårdsstaden vid Husarviken
och Storängskroken
- Förtätningen runt Gärdets sportfält
- Norra länkens
dragning genom Bellevue vid Brunnsviken
- Österleden eller den av Vägverket
lancerade Östlig förbindelse
- Tvärbanans förlängning från Alvik längs Brunnsvikens
stränder till Universitetet och vidare genom Lill-Jansskogen till Ropsten
Det finns många andra projekt som också knaprar på parken. Den har blivit
en magnet för exploatering i eller i omedelbar anslutning till dess sköna, gröna
värld. Flera projekt berör parkens smala getingmidja och därmed de viktiga spridningsvägarna
för djur och växter mellan Norra och Södra Djurgården. Vägverket dammar samtidigt
av Österleden, då det kraftigt ökande husbyggandet i östra delen av regionen sägs
skapa behov av nya motorvägar genom Djurgården.
Hur kan planeringen
vara så schizofren? Det viktigaste skälet menar vi är att parken inte har någon
huvudman. Det finns ingen som bevakar att utnyttjandet av landskapets resurser
hålls inom godtagbara gränser. Regeringen har därför givit länsstyrelsen i Stockholms
län i uppdrag att föreslå bättre former för förvaltningen av nationalstadsparken.
Denna utredning kommer i bästa fall att bli klar med ett slagkraftigt förslag
sent i höst, som sedan skall remissbehandlas innan det kan förverkligas och börja
fungera. Medan utredningen pågår fortgår huggsexan om parken.
Närmast
aktuell är utbyggnaden av bostäder vid Husarviken i eller i gränsområdet till
Nationalstadsparken, där ett återställande av grönytorna på motsatta stranden
nyligen genomförts. Det är denna miljö, i vilken Karl XI:s Fiskartorp är beläget,
som Bellman besjunger i Fredmans epistel nr 71. Här är läget följande: Samråd
pågår om en detaljplan som redovisar förslag till en första etapp, gällande bostadsbebyggelse
i 13 kvarter omfattande drygt 2000 bostäder. Någon översiktsplan, som redovisar
bebyggelsens försörjning med trafik, service, och idrottslokaler eller dess samband
med nuvarande bebyggelse i Hjorthagen finns ej. Enligt stadens tidplan beräknas
detaljplanen vinna laga kraft i slutet av 2006. Redan sommaren 2004 delade staden
ändå ut markanvisningar till 18 byggföretag, som nu låtit arkitekter upprätta
detaljerade ritningar till bostadshus vilka under namnet idékatalog åtföljer planen.
Vi menar att den planerade utbyggnaden vid Husarviken står i strid med
lagens bestämmelser om nationalstadsparken och anser att förslaget inte heller
i övrigt kan godtas ur miljösynpunkt. Här inskränker vi oss att peka på brister
som kan innebära påtaglig skada för nationalstadsparken:
- en alltför
visuellt dominerande och påträngande bebyggelse med ljus- och ljudintrång innebär
att upplevelsen av historiska landskapet kring Fiskartorpet och Husarviken går
förlorad
- stora risker för påverkan på grundvattnet och skadliga utsläpp
till Husarviken till följd av omfattande pålning på Gasverkstomten och i Storängskroken.
- blockering av strategiskt viktiga, trånga spridningskorridorer från Norra Djurgården
via Storängskroken till Ladugårdsgärde.
Ett fullföljande av det liggande
förslaget till detaljplan för första
etappen av bostadsområdet vid Husarviken
skulle tveklöst göra tydligt att principerna för nationalstadsparken satts ur
spel. Detta varken vill vi eller kan vi acceptera. Samtidigt vill vi betona att
vi inte motsätter oss bostadsbebyggelse i området. Vi kräver att staden låter
utarbeta alternativ, som på ett annat sätt än det liggande förslaget utgår från
bebyggelsens närhet till nationalstadsparken. Ett bra underlag för ett sådant
förslag finns i den landskapsanalys som stadsbyggnadskontoret låtit utarbeta men
inte använt i sitt planarbete. Här poängteras vikten av att tydliggöra dalgången
kring Husarviken och att söka återge stränderna den mjukare naturkaraktär de en
gång haft. Att då utnyttja den södra stranden för idrottsanläggningar kan vara
en utmärkt idé. Förutom att de helt saknas i liggande planförslag råder stor brist
på sådana anläggningar i hela Stockholms stad.
Att fortsatta exploateringsåtgärder
inom eller vid gränsen till nationalstadsparken måste förberedas och planläggas
inom ramen för ett fungerande samarbete mellan fastighetsägarna i området och
med en av kommunen antagen fördjupad översiktsplan för nationalstadsparken som
underlag bör vara en självklarhet.
Av kommuner,
myndigheter och fastighetsägare krävs lyhördhet för synpunkter från en intresserad
allmänhet samt samverkan och lojal uppslutning kring det gemensamma målet om idén
om nationalstadsparken skall kunna förverkligas. Låt oss mötas i denna anda.
Jörn Beckman, Djurgårdens Hembygdsförening
Désirée
Edmar, Kommittén för Gustavianska Parken
Margareta
Ihse, Naturgeografiska institutionen vid Stockholms universitet
Lars
Liljegren, Stockholms Idrottsförbund
Richard
Murray, Förbundet för Ekoparken
Per Schönning,
Djurgården-Lilla Värtans Miljöskyddsförening
Lars
Sundström, Haga-Brunnsvikens Vänner
Mårten
Wallberg, Naturskyddsföreningen i Stockholms län
Kerstin
Westerlund, Samfundet S:t Erik