| |
|
Obs! Dokumenten i denna databas kan vara ofullständiga. Större tabeller och bilder saknas. Dokument: Prop. 1994/95:3 Rubrik: Nationalstadsparken Ulriksdal-Haga-Brunnsviken-Djurgården Regeringens proposition 1994/95:3 Nationalstadsparken Ulriksdal-Haga-Brunnsviken-Djurgården Prop. 1994/95:3 Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 23 juni 1994
Carl Bildt
Görel Thurdin
(Miljö- och naturresursdepartementet)
Propositionens huvudsakliga innehåll
Propositionen innehåller förslag till ändring i lagen (1987:12) om hushållning
med naturresurser m.m.
I propositionen läggs fram förslag att områden i tätorter och tätortsregioner
där parklandskap, naturmiljöer och bebyggelsemiljöer flätas samman till unika
historiska landskap skall kunna ges ställning som nationalstadspark och få ett
samlat och långsiktigt skydd mot exploateringsföretag m.m. Med en
nationalstadspark avses ett riksintresse som har stor betydelse för det
nationella kulturarvet, för en tätorts eller tätortsregions ekologi och för
människors rekreation. Området Ulriksdal-Haga-Brunnsviken-Djurgården föreslås
bli landets första nationalstadspark. Regeringen föreslår att bestämmelser
införs i naturresurslagen som innebär att nationalstadsparken med hänsyn till
sina samlade natur- och kulturvärden i sin helhet skall vara av riksintresse.
Ny bebyggelse och nya anläggningar får komma till stånd och andra ingrepp utföras
endast om det kan ske utan intrång i parklandskap eller naturmark och utan att i
övrigt skada natur- och kulturvärden i ett sådant område. Regeringens förslag
innebär att områden i en nationalstadspark som i dag är exploaterade även
fortsättningsvis skall kunna användas för avsedda ändamål. Pågående
markanvändning påverkas således inte på något avgörande sätt. Regeringen
redovisar därutöver vissa överväganden om inriktningen av det fortsatta plane-
ringsarbete m.m. som behövs i fråga om markanvändningen och för förvaltning och
skötsel av nationalstadsparken Ulriksdal-Haga-Brunnsviken-Djurgården.
Lagändringen föreslås träda i kraft den 1 januari 1995.
Innehållsförteckning
1 Förslag till riksdagsbeslut.............. 4
2 Lagtext.................................. 5
3 Ärendet och dess beredning............... 7
4 Allmänna utgångspunkter.................. 8
5 Skyddsvärden i området Ulriksdal-Haga-
Brunnsviken-Djurgården................... 10
5.1 Översikt ........................... 10
5.2 Områdesvis beskrivning............... 14
6 Exploateringsintressen och skyddsbehov .. 21
6.1 Tidigare ställningstaganden.......... 21
6.2 Aktuella exploateringsintressen...... 23
6.3 Kommunernas program och länsstyrelsens
yttrande............................. 24
6.4 Gällande rätt........................ 26
7 Bestämmelser om nationalstadsparker tas
in i naturresurslagen.................... 29
8 Nationalstadsparken Ulriksdal-Haga-Brunns-
viken-Djurgården......................... 34
8.1 Landets första nationalstadspark..... 34
8.2 Områdets avgränsning m.m............. 38
9 Konsekvenser för kommunernas planering .. 41
9.1 Delområden med skilda förutsättningar 41
9.2 Förutsättningar för ändrad markan-
vändning............................. 43
10 Nationalstadsparkens skötsel utreds...... 46
11 Förslagets ekonomiska konsekvenser....... 47
12 Författningskommentar.................... 49
Bilaga 1 Sammanfattning av Departementspro-
memorian (Ds 1994:3) Förslag till
skydd för området Ulriksdal- Haga-
Brunnsviken-Djurgården Lagförslag i
promemorian 1994:3....................51
Bilaga 2 Remissammanställning över Ds 1994:3
Förslag till skydd för området
Ulriksdal-Haga-Brunnsviken-Djurgården.55
Bilaga 3 Förslag till avgränsning av national-
stadsparken Ulriksdal-Haga-
Brunnsviken-Djurgården................85
Bilaga 4 Lagrådsremissens lagförslag...........86
Bilaga 5 Lagrådets yttrande....................88
Protokoll vid regeringssammanträde.............89
1 Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen
antar regeringens förslag till
lag om ändring i lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m.
2 Lagtext Regeringen har följande förslag till lagtext.
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m.[1] dels att 3 kap. 1 § skall ha följande lydelse, dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 3 kap. 7 §, av följande lydelse.
|
3 kap.1
§ Bestämmelserna
i detta kapitel utgör inte hinder för utvecklingen |
De områden
som anges i Bestämmelserna
i första |
**Fotnot**
[1]Lagen omtryckt 1992:1146
7 §
Området Ulriksdal-Haga-Brunnsviken-Djurgården
är en nationalstadspark.
Inom en nationalstadspark får ny
bebyggelse och nya anläggningar komma till
stånd och andra åtgärder vidtas endast om det kan
ske utan intrång i park landskap eller naturmiljö
och utan att det historiska landskapets
natur- och kulturvärden i övrigt skadas.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.
3 Ärendet och dess beredning Med anledning av tre motioner från januari 1991 och en omfattande remissbehandling av motionerna behandlade jordbruksutskottet frågan om skydd för området Ulriksdal-Haga-Brunnsviken-Djurgården mot fortsatt exploatering (bet. 1991/92:JoU10). I ett yttrande till utskottet var Länsstyrelsen i Stockholms län i huvudsak överens med motionärerna om de starka natur- och kulturvärdena i området och framhöll särskilt behovet av en samlad syn på områdets utveckling. I likhet med flertalet remissinstanser som hördes i ärendet underströk jordbruks- utskottet i sitt betänkande att behovet av skydd för områdets utomordentliga miljövärden vad avser natur- och kulturmiljö samt stadsbild bör överordnas exploateringsintresset. Utskottet utgick ifrån att regeringen på lämpligt sätt skall återkomma till riksdagen och informera om den fortsatta planerings- processen. Regeringen tog med anledning av en skrivelse från Boverket och Riksan- tikvarieämbetet i november 1991 upp frågan om ett samlat och långsiktigt skydd för området. Med stöd av 6 kap. 2 § naturresurslagen, beslöt regeringen att Solna och Stockholms kommuner skulle redovisa hur kommunerna i sin planering enligt plan- och bygglagen avsåg att tillgodose naturvårdens, kulturmin- nesvårdens och friluftslivets intressen i det aktuella området. Berörda förvaltningar i Solna och Stockholms kommuner redovisade i december 1992 ett förslag till gemensamt program för planering av området Ulriksdal-Haga-Brunnsviken-Djurgården. Programmet antogs den 25 januari 1993 med vissa tillägg av kommunfullmäktige i Solna kommun och godkändes i huvudsak den 6 september 1993 av kommunfullmäktige i Stockholms kommun. I sitt yttrande över kommunernas program framhöll Länsstyrelsen i Stockholms län att de oexploaterade och kulturhistoriskt värdefulla miljöerna i området borde få ett permanent och effektivt skydd i form av särskild lagstiftning. Den 13 januari 1994 överlämnade regeringen till riksdagen propositionen 1993/94:86 Finansiering av vissa väginvesteringar i Stockholms län m.m. I denna anmäldes att regeringens bedömning var att kulturmiljöerna och naturvärdena i Ulriksdal-Haga-Brunnsviken-Djurgården borde ges ett långsiktigt skydd genom naturresurslagen. Regeringen anförde också att särskild hänsyn skall tas till de krav som området ställer vid utformning av den s.k. Norra länken med anslutning- ar. Propositionens bedömningar i denna del hänvisade till en promemoria (Ds 1994:3) som utarbetats inom Miljö- och naturresursdepartementet, Förslag till skydd för området Ulriksdal-Haga-Brunnsviken-Djurgården. Regeringen anmälde i propositionen sin avsikt att, efter sedvanlig beredning inom regeringskansliet, i samband med den av riksdagen begärda redovisningen av planeringssituationen i området, presentera ett förslag till förstärkt skydd för områdets natur- och kulturvärden under våren 1994.En sammanfattning av promemorian samt promemorians lagtext har tagits in som bilaga 1. Promemorian har remissbehandlats. Sammanlagt har 53 remissvar kommit in från myndigheter med ansvar för markanvändningslagstiftningen m.m., från kommuner, från förvaltningsansvariga myndigheter och sakägare samt från organisationer och föreningar m.fl. En sammanställning av remissvaren har tagits in som bilaga 2. I trafikutskottets betänkande (1993/94:TU24) med anledning av propositionen rörande finansiering av vissa väginvesteringar i Stockholms län m.m. anslöt sig utskottet till bedömningen att särskild hänsyn måste tas till området Ulriksdal-Haga-Brunnsviken-Djurgården vid val av lokalisering och utformning av Norra länkens olika delar för att tillgodose områdets natur- och kulturvärden, för att begränsa buller och andra emissioner samt för att inte störa stadsbilden. Utskottet instämde vidare i regeringens bedömningar rörande behovet av ett långsiktigt, samlat skydd för Ulriksdal-Haga-Brunnsviken-Djurgården och konstaterade att en proposition med förslag till skydd av det aktuella området skulle lämnas till riksdagen under våren.
Lagrådet Regeringen beslutade den 7 juni 1994 att inhämta Lagrådets yttrande över de lagförslag som finns i bilaga 4. Lagrådets yttrande finns i bilaga 5.
4 Allmänna utgångspunkter Tillgång till en rik och varierad natur- och kulturmiljö är viktig för människors välbefinnande. För boende i tätorter är tillgången till parker och grönområden av stor betydelse både som ett berikande inslag i vardagsmiljön och för att tillgodose behoven av rekreation och friluftsliv. Parklandskap och naturmiljöer i dessa områden är dessutom ofta bärare av betydande kulturhisto- riska värden och bidrar på så sätt till att ge städerna identitet och karaktär. Vidare har sådana områden betydelse för människans hälsa och miljö och utgör en förutsättning för att den biologiska mångfalden skall kunna bevaras i och i anslutning till tätorterna. Genom sin centrala belägenhet och attraktivitet är parker och grönområden ofta långsiktigt utsatta för ett starkt exploateringstryck för bebyggelse, trafikan- läggningar och andra verksamheter. Frågan om åtgärder för att generellt öka möjligheterna att slå vakt om sådana områden i tätorterna behandlas i plan- och byggutredningens betänkande SOU 1994:36 Miljö och fysisk planering. Betänkandet remissbehandlas för närvarande. Vissa parker och grönområden i våra tätorter är av särskild betydelse på grund av sina i ett nationellt och internationellt perspektiv särskilt framträdande samlade natur- och kulturvärden. I UNESCO:s arbete för att skydda det globala kulturarvet används uttrycket historiska landskap för att beteckna ett område som har särskild betydelse därigenom att det på grund av människans utnyttjande uppvisar eller representerar ett samhälles värden såväl i form av påtagliga fysiska spår, som genom kulturellt eller historiskt bestämda associationer. I vissa tätorter och tätortsregioner i Sverige finns områden som lämnats i huvudsak oexploaterade och där parklandskap, naturmiljöer och bebyggelsemiljöer flätas samman till från rikssynpunkt unika landskap av sådan karaktär som avses i UNESCO:s arbete, dvs. historiska landskap. Sådana områden är samtidigt av stor betydelse för det nationella kulturarvet, för en tätorts eller en tätortsregions ekologi och för människors rekreation. Det starka exploateringstryck som riktas mot sådana områden och skyddsvärdenas komplexitet gör att nuvarande lagstiftning enligt regeringens bedömning inte alltid ger tillfredsställande möjligheter att på ett samlat sätt åstadkomma ett skydd som är starkt nog för att i ett lång- siktigt perspektiv hindra en fortlöpande exploatering och fragmentisering av det historiska landskapet i sådana områden. Regeringen föreslår att ett grundläggande och övergripande skydd för sådana värdefulla områden åstadkoms genom att en ny bestämmelse om nationalstadsparker införs i naturresurslagen. Ett sådant skydd fullföljer en av de grundläggande intentionerna i den fysiska riksplaneringen, nämligen att naturvårdens och kulturmiljövårdens intresseområden i landet måste hävdas särskilt mot föränd- ringar som kan skada bevarandevärdena, bl.a. därför att områdena representerar värden som inte kan återskapas eller ersättas om de en gång har förstörts (prop. 1985/86:3 s. 64). Samspelet mellan natur- och kulturvärden i området Ulriksdal-Haga-Brunnsviken- Djurgården i Stockholms län och områdets betydelse i ett kulturellt och histo- riskt perspektiv gör att området som helhet väl uppfyller UNESCO:s kriterier på ett historiskt landskap. Regeringen föreslår i propositionen att området får ställning som landets första nationalstadspark. Framställningen i propositionen bygger i väsentliga delar på remissbehandlingen av Miljö- och naturresursde- partementets promemoria, Förslag till skydd för området Ulriksdal-Haga- Brunnsviken-Djurgården (Ds 1994:3), med förslag till ett förstärkt skydd för detta område. Framställningen utgör samtidigt den information beträffande inriktningen av den fortsatta planeringsprocessen för området som jordbruksut- skottet förutsatt (bet. 1991/92:JoU10).
5 Skyddsvärden i området Ulriksdal-Haga-Brunnsviken-Djurgården 5.1 Översikt Området Ulriksdal-Haga-Brunnsviken-Djurgården har genom århundraden uppskattats för sin skönhet. Det har nyttjats för rekreation och som inspirationskälla av kungahuset och hovet, stockholmarna i övrigt samt av besökare från när och fjärran. I de vidsträckta områden där exploateringen kunnat hållas tillbaka har det historiska landskapets huvuddrag bevarats och dess kvaliteter vidmakthållits från generation till generation tack vare en kombination av kungligt markägande och inflytande, allmän opinion och framsynta kommunalpolitiker. Det skyddsvärda området omfattar bl.a. de kungliga lustslotten Haga och Ulriksdal, park- och rekreationslandskapet kring Brunnsviken, den kungliga f.d. jaktparken Djurgården samt en rad betydelsefulla anläggningar och institutioner för museiverksamhet, rekreation, friluftsliv, utbildning och forskning. I vår litteratur är området rikt representerat. På figur 1 redovisas den historiska utbredningen av den inhägnade kungliga jaktparken, av Ulriksdals slottspark och av de gustavianska parkerna kring Brunnsviken. International Committy on Monuments and Sites (ICOMOS) är en världsomspännande organisation som värnar om det internationella kulturarvet. År 1982 presenterade organisationen en deklaration med rekommendationer om bevarandet av det globala kulturarvet i form av historiska parker och trädgårdar. I det s.k. Florens- dokumentet poängteras bl.a. att det är de ansvariga myndigheternas sak att, efter kvalificerade experters råd, genomföra lämpliga legala och administrativa åtgärder för att skydda historiska parker och trädgårdar. Ulriksdal-Haga-Brunnsviken-Djurgårdens kulturhistoriska värden har även uppmärksammats av den europeiska organisationen Europa Nostra. I en skrivelse till statsrådet Görel Thurdin i oktober 1993 understryker organisationen att hotet mot de kungliga parkerna i hjärtat av Stockholmsregionen väcker inter- nationell uppmärksamhet. Organisationen, som har 200 medlemsorganisationer från 29 europeiska länder, yrkar även på att den svenska regeringen skall vidta åtgärder till skydd för denna värdefulla del av det europeiska kulturarvet. I samband med Förenta Nationernas miljökonferens i Rio de Janerio år 1992 ställde sig Sverige sig bakom miljömål som bl.a. gäller bevarande av den biologiska mångfalden. Att slå vakt om området Ulriksdal-Haga-Brunnsviken- Djurgården med dess mångsidiga naturvärden och innehåll av utrotningshotade växt- och djurarter är ett uttryck för Sveriges vilja att följa upp dessa mål.
Rekreationsvärden Områdets naturskönhet, centrala läge och utbud av attraktioner innebär att det har stor betydelse för människors rekreation och för turismen i huvudstads- regionen. Få strövområden i Sverige kan uppvisa så många besökare i form av motionärer, tränande idrottsmän och friluftsälskare som detta. Behovet av motionsanläggningar är väl tillgodosett. Motionsspår med elbelysning utgår bl.a. från Fiskartorpets motionsgård och Östermalms idrottsplats. Ridsporten är väl utvecklad, speciellt på Norra Djurgården. Badmöjligheter finns på flera platser och båtsporten är också representerad. Vintersporter som skid- och skridskoåk- ning kan utövas i området och vid Fiskartorpet finns även en hoppbacke och en mindre skidlift. Landskapets storlek och omväxlande karaktär med lövskogar, vattenområden, ängar och parker erbjuder möjligheter till ostörda naturupplevelser vid utsikts- punkter, strandpromenader, fågellokaler och längs naturstigar. Här finns vidare kulturhistoriskt intressant bebyggelse och parkmiljöer av stort värde för friluftslivet. De koloniträdgårdar som finns i området kom- pletterar den mer storslagna trädgårdskonst som finns representerad i områdets historiska parker. Några av Sveriges mest intressanta muséer och nöjesanlägg- ningar finns på Djurgården, dit även mässor och utställningar av tradition ofta lokaliseras.
Naturvärden Området Ulriksdal-Haga-Brunnsviken-Djurgården har stor betydelse för Stockholmsregionens ekologi och är ett bra exempel på att även tätortsnära grönområden kan innehålla särskilt betydelsefulla naturvärden. Det mer eller mindre sammanhängande naturområdet från Ulriksdal/Sörentorp till Södra Djurgården med angränsande öar och holmar innehåller en mångfald biotoper och har ett rikt växt- och djurliv. Området rymmer en biologisk mångfald som inte bara innehåller allmänt före- kommande arter utan även många växt- och djurarter, som enligt Naturvårdsverkets hotlista klassats som hotade, sällsynta eller hänsynskrävande och vars bevarande därmed är av nationellt intresse. Några mindre delar av området åtnjuter även skydd enligt naturvårdslagen (1964:822). Växt- och djurlivet är beroende av spridningsvägar. Kontakten mellan naturom- rådena inom Ulriksdal-Haga-Brunnsviken-Djurgården är minst lika viktig som den mellan Järvafältet och de stora sammanhängande naturområdena utanför staden. Dessa samband mellan olika naturområden och biotoper styr långsiktigt den bio- logiska mångfaldens möjligheter att överleva. Spridningsvägarna kan bestå av gröna stråk, täta biotopöar eller naturmark intill bebyggelse och vägar. Ju mer natur, desto säkrare spridningsväg. Brunnsvikenområdet utgör en viktig sprid- ningsväg mellan Ulriksdal/Sörentorp och Norra Djurgårdens naturområden. De gröna partierna kring Sofiahemmet, Ryttarstadion vid Storängsbotten och Tessinparken kan karaktäriseras som särskilt svaga länkar mellan Norra och Södra Djurgården. Det är från biologiska utgångspunkter viktigt att dessa länkars betydelse som spridningsväg inte försämras ytterligare. Utmärkande för området är den stora utbredningen av gammal ekdominerad ädel- lövskog. Ekskogen har stor betydelse för insekter som lever av och på bark och ved i olika nedbrytningsstadier. Trots närheten till storstaden har man obser- verat mer än 250 fågelarter. Av dessa häckar ett hundratal regelbundet. Vidare är området en klassisk svamplokal som hyser många ovanliga arter knutna till ekskog. Det största problemet för flertalet av de hotade arterna är avverkning av ädellövträd och avlägsnande av döda eller döende träd. Andra betydande hot för den biologiska mångfalden i området är igenväxning, ökat kvävenedfall och utdikning av våtmarker. Sedan slutet av 1800-talet har den totala natur- marksarealen inom området krympt avsevärt i samband med exploatering och avverkning vilket har inneburit att åtskilliga arter har försvunnit.
Kulturvärden Området Ulriksdal-Haga-Brunnsviken-Djurgården utgör i sin helhet ett historiskt landskap som rymmer värden av stor betydelse för det nationella kulturarvet. Dess särart som kunglig mark samt områdets speciella landskapskaraktär har bidragit till att flertalet bostäder och byggnader för olika ändamål inom området givits hög arkitektonisk klass. Den övervägande delen av bebyggelsen är av stort kulturhistoriskt värde. Detta gäller bl.a. 1700-talsbebyggelsen vid Brunnsvikens stränder, byggnaderna i det s.k. institutionsbältet på Norra Djurgården och bebyggelsen på Gärdet, i Diplomatstaden, på Södra Djurgården med Beckholmen samt på Skeppsholmen och Kastellholmen. I mitten av 1600-talet uppfördes Jakobsdal som senare fick namnet Ulriksdal. Här utvecklades en slottsanläggning som kom att innehålla en praktfull slotts- park med tillhörande lusthus, fågelhus och en inhägnad djurpark. Gustav III formade i slutet av 1700-talet området kring Brunnsviken till ett väldigt parkområde enligt den engelska parkens ideal. Idén var att skapa ett romantiskt naturlandskap där Brunnsviken skulle fungera som ett samlande element. Denna trädgårdsstil hade sina rötter i den kinesiska trädgårdskonsten som hade beskådats av Ostindienfararna. I Europa realiserades stilen i den engelska parken vars principer hade inspirerats av de kinesiska trädgårdarnas landskap med fantasifulla berg, vattendrag och färgrika planteringar. Under Karl XI:s tid i slutet på 1600-talet inrättades en kunglig jaktpark bestående av Norra och Södra Djurgården. Ett stort område från Ålkistan i norr till Södra Djurgården i söder inhägnades. Främst jagades varg och björn, men man höll även en stor hjortstam. På 1820-talet upphörde Djurgårdens funktion som jaktpark. Stängslet fick förfalla och de kvarvarande hjortarna flyttades till ett mindre inhägnat område i den nuvarande stadsdelen Hjorthagen. Ladugårdsgärde användes därefter alltmer till truppövningar medan delar av Södra Djurgården omvandlades till ett vårdat parklandskap med starka inslag av den engelska parkens ideal. Det finns än idag spår från den forna jaktparkens växling mellan skog och öppna fält både på Norra och Södra Djurgården, där ängsytor och skogsklädda kullar finns bevarade från den tid då området nyttjades för jakt. Med hänsyn till områdets höga kulturmiljökvaliteter har det till största delen av Riksantikvarieämbetet utpekats som riksintresse för kulturminnesvården enligt 2 kap. 6 § lagen om hushållning med naturresurser m.m. Ett antal byggnader och anläggningar är även skyddade som byggnadsminnen enligt kulturminneslagen och förordningen om statliga byggnadsminnen.
5.2 Områdesvis beskrivning Ulriksdal och Sörentorp Solnas största gravfält är beläget vid Mellanjärva mellan Uppsalavägen och Kvarnkullen. Det rymmer ca 150 gravkullar som daterar den äldsta bosättningen i området till folkvandringstiden, ca 500 e.Kr. Kvarnkullen strax öster om grav- fältet är en del av Stockholmsåsen och det enda område i Stockholms närhet som återspeglar de botaniska effekterna av långvarig och kontinuerlig hävd på en rullstensås. I dag finns här en typisk torrängsflora med bl.a. backsippa och den utrotningshotade diskröksvampen. Under stormaktstiden bytte fältherren Jacob de la Gardie till sig byarna Mellanjärva och Överjärva av kronan. Norr om Brunnsviken omvandlade han gårdarna till godset Jacobsdal som senare blev Ulriksdals slott. Ägorna gränsade till Bergshamra i sydost. I sydväst sträckte de sig ned mot Brunnsviken. Här skapades efterhand en slottspark vars grundplan utgjordes av en renässansträdgård som senare kom att formas mer i barockstil. I slottsträdgårdens rätvinkliga system placerade man ut fontäner, dammar och skulpturer. Slottet övergick i kunglig ägo i början av 1700-talet för att mellan åren 1822 och 1849 fungera som vårdinrättning för krigsinvalider. När Karl XV fick dispositionsrätt till slottet år 1857 beslöt han sig för att återge det dess forna glans som kungligt sommarresidens. Ulriksdals värdshus tillkom och även ett antal villor för hovet byggdes. Från år 1920 fram till sin död år 1973 satte även Gustav VI Adolf sin prägel på såväl inredning av slottet som viss planering av parken. Genom slottsteatern Confidensen är Ulriksdals slott starkt förknippat med den svenska teater-, dans-, opera- och musikhistorien. Under 1980-talet öppnades slottsanläggningen för allmänheten som bl.a. kan besöka Orangeriet och beskåda Drottning Kristinas kröningsekipage. Det finns även en natur- och kulturstig med beskrivningar av såväl byggnader, skulpturer som flora och fauna. Igelbäcken som rinner genom Ulriksdals slottspark utgör en livsmiljö för grön- lingen vilken anses vara en av Sveriges mest sällsynta fiskarter. I skogsom- rådena kring slottet häckar bl.a. mindre hackspett, stenknäck, duvhök och spillkråka. Här har även sex olika i Sverige fridlysta fladdermusarter obser- verats. I Sörentorp har flera av f.d. Svea Livgardes byggnader arkitektoniskt och kulturhistoriskt värde. De är låga och väl anpassade till den naturliga omgiv- ningen med ett vackert samspel mellan hus, skogsbryn och öppna fält. Byggnaderna används nu av Polishögskolan. Området ligger inom Igelbäckens tillrinningsområde och utgör en viktig del av det biologiska sambandet mellan Järvafältets och Brunnsvikens grönområden.
Bergshamra och Tivoli Bergshamra gård ägdes under 1700-talet av släkten Bark. Greve Nils Anton Bark ingick i kretsen kring Gustav III och han var god vän med skalden Gustav Philip Creutz och tonsättaren Joseph Martin Kraus. Tivoli är en mycket naturskön lövträdsbeklädd landtunga som skjuter ut i Brunnsviken. Namnet är inspirerat av Gustav III:s italienska resa åren 1783-84. Greve Bark upplät Tivoliudden åt Creutz som började anlägga en engelsk park där efter FM Pipers ritningar. På fälten runt Bergshamra gård startade Karl XV ett experimentaljordbruk vars verksamhet bidrog till att frökontrolls- och växtskyddsanstalterna senare förlades till Bergshamra. Här hade också Régis Cadier, hotell Rydbergs krögare och Grand hotells grundare, sina trädgårdsanläggningar. År 1919 uppläts en del av ägorna till en av de första föreningarna för koloniträdgårdar i landet. Bergshamra by är en väl bevarad 1800-talsmiljö i det område där Bergshamra gård tidigare låg. Här hade också Carl Malmsten sin bostad under större delen av sitt liv. Bergshamra började exploateras för bostäder under 1950-talet. Strandområdena mot Stocksundet och Lilla Värtan har tillsammans med Bockholmen stort intresse som promenadområde. Under 1980-talet utvidgades bostadsområdet över fälten ner mot Tivoliberget och Piperska parken vid Brunnsvikens stränder.
Haga-Brunnsviken Under stormaktstiden lät Christina Brahe uppföra säterigården Brahelund på marker vid Brunnsvikens västra strand. I slutet av 1700-talet köptes gården in av Gustav III som då förvärvade markområden kring Brunnsviken. Med hjälp av arkitekten F M Piper skapades Haga-, Bellevue- och Tivoliparkerna enligt den engelska parkens ideal. Träddungar, öppna ängar, naturliga höjdpartier och dalsänkor formades varligt för att förhöja skönheten och skapa intressanta utsiktspunkter och siktlinjer. Tidens främsta arkitekter och konstnärer formade ett romantiskt naturlandskap med infogade byggnadsverk, paviljonger och konst- verk där Brunnsvikens vattenspegel fungerade som ett samlande element. I Hagaparken uppfördes år 1802 Haga slott som i dag används av regeringen för representation och liknande ändamål. Gustav III:s paviljong visas i dag för allmänheten och Haga parkmuseum är inrymt i ett av de s.k. Koppartälten. I parken finns även växthus som hyser bl.a. exotiska fjärilar. I Hagaparken arrangeras varje sommar guidade vandringar med olika teman. I ett område norr om Hagaparken finns Frösundaviks herrgård och f.d. ka- sernetablissement som rymmer en miljö av stort kulturhistoriskt värde. Kasernetablissementets väl sammanhållna byggnader uppförda i nyklassicistisk stil utgjorde under ett halvt sekel en av Sveriges viktigaste militära utbildningsanstalter. Den disponerade under denna tid även Annelunds välbevarade herrgårdsbyggnad längre norrut. Hela Brunnsvikens park- och vattenområde har stor betydelse för det biologiska sambandet mellan Ulriksdal, Sörentorp och Norra Djurgården. Till stora delar är växtligheten rik och sammanhängande. I Hagaparkens skogsbestånd häckar bl.a. större och mindre hackspett, gröngöling, stenknäck och sparvhök. Tivoliudden i södra Bergshamra består av två kullar, varav den västra kallas Tivoliberget och den östra Pipers park. På den östra kullen finns tydliga spår kvar av den engelska parken. Vegetationen har fått utvecklats tämligen fritt och består till stor del av ekskog med hassel i buskskiktet och en rik lundflora med många vårblommor. På Tivoliberget finns kompositören Kraus grav. Vid Brunnsvikens södra strand ligger stockholmstraktens äldsta kvarvarande utvärdshus, Stallmästaregården, vars traditioner och funktioner varit obrutna sedan 1600-talets mitt. Öster om värdshuset leder en lindallé upp till Bellevue vars engelska park har utsiktspunkter som samordnades med Hagaparkens. Den idylliska bebyggelsen på Bellevue rymmer en av de få gårdsenheterna från 1700-talet i Stockholm. Förr sparades sällan ekonomibyggnader då man bevarade gamla gårdar. I dag utgör ett stall och en lada på Bellevue de enda exemplen på sådan bebyggelse inom Stockholms tullar. Här kan allmänheten även besöka konst- nären Eldhs museum. När Gustav III skapade parkområdet kring Brunnsviken delade han i det roman- tiska natursvärmeriets anda ut tomter till sina nära vänner. Generalen Armfeldt fick ett markområde vars östra strandlinje var ungefär lika lång som Hagaparkens på andra sidan Brunnsviken. Här uppfördes Villa Frescati som senare kom att ge namn åt hela området.
Norra Djurgården På Lappkärrsberget vittnar ett bronsåldersröse om tidig bosättning på Norra Djurgården som fram till 1400-talet dominerades av byarna Unnaröra och Husarne. Genom byten och donationer tillföll en stor del av området Klara kloster. Sedan klostergodsen i samband med Gustav Vasas reduktion år 1527 drogs in till kronan blev hela Norra Djurgården kunglig egendom. När Karl XI i början av 1680-talet inhägnade sin kungliga jaktpark etablerades en rad grind- och hovjägarboställen som placerades längs Djurgårdsgärdesgården. De som bebodde dessa hade som löneförmån att bränna och utskänka starka drycker. Lill-Jans, döpt efter en skog- eller grindvaktare som en gång bodde där och var mycket liten till växten, blev det mest populära utskänkningsstället. Namnet lever vidare i Lill-Jans- skogen som ligger öster om Tekniska Högskolan. Norra Djurgården utgörs av om- växlande ängsytor, skogsklädda kullar, ädellövsbestånd och parkliknande landskap där mycket gamla ekar dominerar trädskiktet. Dessa områden är i dag i stort sett av samma karaktär som den forna jaktparkens och har stora naturvärden vilka främst hänger samman med beståndet av ekar och andra ädla lövträd. Många hotade, sällsynta och hänsynskrävande växt- och djurarter finns dokumenterade och området utgör även en klassisk lokal för mykologer. Den gamla ekskogen hyser ett av Sveriges mest värdefulla bestånd av bark- och vedlevande insekter. För skalbaggar, fjärilar och steklar kan dessa lövträdsbestånd betraktas som unika ur svensk synpunkt. Vid Uggleviken finns en av Stockholms stads förnämsta fukt- lövskogar med stadens artrikaste starrgräslokal. Här är småfågellivet rikt representerat med bl.a. näktergal. Naturområdets storlek på Norra Djurgården ger möjligheter till relativt ostörd rekreation. Vid Stora Skuggans natur- och friluftscentrum finns bl.a. stigar med naturpedagogiskt material. År 1885 flyttade Bergianska trädgården från Vasastaden till Brunnsvikens norra strand. Hit lokaliserades även odlingen av grönsaker och blommor för den växande storstadens behov. Området vid Brunnsvikens sydöstra strand kallas i dag Kräftriket efter ett värdshus som i slutet av 1700-talet blev känt för att servera ovanligt stora kräftor. Här och vidare norrut utvecklades i början på 1900-talet det s.k. institutionsområdet allt eftersom flera läroanstalter i centrala Stockholm blev alltför trångbodda. Därmed förändrades delar av den lantliga naturparken till ett område med monumentala byggnader inbäddade i grönska. Flera av landets främsta arkitekter har varit upphovsmän till de kulturhistoriskt värdefulla institutionsbyggnaderna på Norra Djurgården. Naturhistoriska riksmuséet dominerar ett vidsträckt landskapsrum. På 1960-talet uppfördes universitetet på f.d. Lantbruksakademiens område. Det har sagts att den svenska idrotten föddes på Norra Djurgården. Stockholms Stadion, Gymnastik- och Idrottshögskolan, Ryttarstadion med tillhörande ridvägar och en rad tennishallar förklarar varför området i dag utgör ett av landets viktigaste idrottscentrum.
Gärdet och Kaknäs Ladugårdsgärdet har sedan medeltiden varit ett öppet fält som använts som betesmark och för militär exercis. På Ladugårdsgärdet och i Kaknäsområdet anlades i början av 1400-talet kungsladugården Vädla. Här bedrevs åkerbruk i betydande omfattning. Stora delar av Södra Djurgården användes även till slåtter och bete. På 1800-talet ökade den militära verksamheten på Ladugårdsgärdet som blev de närliggande regementenas exercisplats. Karl XIV Johan inspekterade ofta truppernas övningar från "Borgen" ritad av arkitekten Fredrik Blom. Han är också upphovsman till kungens slott Rosendal, beläget på andra sidan Djurgårds- brunnsviken. Det öppna landskapet på Gärdet har i senare tradition använts för demonstrationer, tävlingar och folkfester av olika slag. Här finns även ett motionsspår som kallas Kaknässpåret. Djurgårdsbrunn och Lidingöbro är två om- tyckta och välbesökta värdshus i området. Djurgårdsbrunn var från början en plats dit Stockholmare på 1750-talet for för att dricka från de hälsokällor som upptäckts där. Lidingöbro är ett minne från den flottbro som i början av 1800- talet ledde till Lidingö. En del av de museer som finns i området är inhysta i gamla kasernbyggnader som påminner om områdets tidigare militära anknytning. I det artrika ädellövskogs- och parkområdet söder om Tekniska museet växer knäckepil och al längs stranden. Områdets markflora hyser många intressanta och ovanliga arter, t. ex. luktvicker och jättesolöga. Under åren mellan 1910 och 1930 uppfördes den s.k. Diplomatstaden på det gamla Skogsinstitutets mark. Husen är byggda i nationalromantisk stil med enhetligt formspråk och var från början avsedda för utländska diplomater. Som ett minne av det gamla Skogsinstitutets verksamhet rymmer Nobelparken strax väster om Diplomatstaden de flesta trädslag som förekommer i Sverige. Den s.k. Gärdesstaden norr om Valhallavägen kom till under 1930-talet efter många förhandlingar mellan staten och Stockholms stad. Stadsplanen har monumen- tala drag med öppna och storskaliga former och en arkitektur som präglas av funktionalistiskt formspråk. Området kring Tessinparken karaktäriseras av stora gräsytor, alléer och dammar. Grönskan spelar en viktig roll för det biologiska sambandet mellan Södra och Norra Djurgården. Inom Kaknäsområdet finns skogspartier med välutbildad dikes- och fuktängs- flora. Utanför kusten på Kaknässkär häckar bl.a. snatterand, Sveriges mest sällsynta häckande simand. I mitten av 1960-talet byggdes Kaknästornet som är en välkänd orienterings- punkt och har givit området ett karaktäristiskt utseende. Det är en solitär som kommer till sin rätt tack vare att omgivningen är fri från konkurrerande höga byggnader. På toppen av Kaknästornet finns en restaurang med tillhörande utsiktsplattform.
Södra Djurgården De äldsta spåren av mänsklig aktivitet på Södra Djurgården är från yngre järn- åldern och utgörs av ett gravfält på den södra stranden i Djurgårdsbrunnsvikens östra del. Sedan kung Karl Knutsson år 1452 bytte till sig dåvarande Waldemarsön från Klara kloster har området varit i kunglig ägo. Namnet Djurgården kommer troligen från den mindre "Diuregårdh" som Johan III anlade i närheten av nuvarande Nordiska museet på 1570-talet. Här anställdes även en same för att sköta renar, älgar och hjortar. Djurgården flyttades senare till ett område som omfattar stora delar av nuvarande Skansen. Skansens friluftsmuseum intar i dag även i ett internationellt perspektiv en särställning. Hela Södra Djurgården har under sekler varit Stockholms populäraste utflyktsmål för dem som sökt kultur och nöjen. Här finns bl.a. Vasamuseet, Nordiska museet och Biologiska museet. Den konstintresserade kan besöka Liljevalchs konsthall, Prins Eugens Waldemarsudde och Thielska galleriet på Blockhusudden. Gröna Lund, som ursprungligen var namnet på en trädgårdstomt i den s.k. Djurgårdsstaden, är ett mycket populärt nöjesfält med bl.a. ett utvärdshus från 1700-talet. Södra Djurgårdens strandlinje kom tidigt att påverkas av örlogsflottans verksamhet på Skeppsholmen. Under 1700-talet uppkom behov av vinterförvaring av galärer som farit illa i krigen och inte fick plats på Skeppsholmen. Dessa placerades på strandområden som senare utvecklades till Galärvarvet och Djurgårdsvarvet. Vid Galärvarvet finns i dag en gästhamn för besökande båtar. I närheten vid Djurgårdsbron kan man hyra roddbåtar och kanoter. Flottan har sedan 1700-talet haft intressen på Beckholmen strax utanför Djurgårdsstaden som även hyst verksamhet för lagring och export av beck och tjära. I mitten av 1800-talet etablerades en reparationsanläggning för ångfartyg då skeppsdockor sprängdes ut på ön. Naturen på Södra Djurgården karaktäriseras av den engelska parkens landskaps- planering men området hyser en biologisk mångfald som väl kan jämföras med Norra Djurgårdens. Även här finns spår av den forna jaktparkens omväxlande natur och förutom de parkliknande landskapen och trädgårdarna har Södra Djurgår- den även en naturmark som innehåller avskilda skogspartier och ekbackar. I områdets östra del ligger Isbladskärret där bl.a. brunand, snatterand, skedand och häger häckar. Runt kärret, som anses vara Stockholms kommuns förnämsta fågellokal, finns en anlagd stig med observationsplatser. Välkända arkitekter har satt sin prägel på en stor del av bebyggelsen på Södra Djurgården. Fredrik Blom ritade Rosendals empireslott. Detta uppfördes på 1820-talet. Slottet var Karl XIV Johans sommarresidens och fungerar sedan år 1913 som Bernadottemuseum där allmänheten sommartid kan beskåda den väl bibehållna ursprungliga inredningen. Arkitekten Ferdinand Boberg svarade i början av 1900-talet för de pampiga jugendvillorna Oakhill (nuvarande italienska ambassaden) och Prins Eugens Waldemarsudde. Boberg är även upphovsman till Thielska galleriet.
Skeppsholmen och Kastellholmen Skeppsholmen och Kastellholmen utgör en värdefull del av Stockholms inlopp och en unik miljö genom sin oförändrade topografi och den obrutna kontinuiteten i bebyggelsen som tydligt vittnar om flottans fäste i Stockholm. På 1500-talet var Skeppsholmen en kunglig lustgård som kallades Vagnsön eller Lustholmen. Här hade hovet en särskild byggnad där det hölls gästabud och officiella mottagningar. Holmen behöll länge sin trädgårdskaraktär som ytter- ligare förstärktes under inflytande av 1700-talets engelska parkideal varifrån spår finns kvar än i dag. Skeppsholmen fick sitt nuvarande namn på 1640-talet då örlogsflottan flyttades hit från Blasieholmen. På 1680-talet förlades örlogs- basen till Karlskrona men Skeppsholmen behöll sin funktion som örlogsstation fram till år 1969 då verksamheten flyttades till Muskö. Regalskeppet Wasa är ett av de skepp som byggdes på Blasieholmen. I samband med örlogsflottans flyttning från Blasieholmen till Skeppsholmen väcktes tanken att grunda ett hospital för sjuka och uttjänta båtsmän och år 1667 beslöt man att uppföra några stugor till deras vård. Dessa stugor förlades inom det område som senare utvecklades till den s.k. Djurgårdsstaden vars bebyggelse på stranden av nu- varande Södra Djurgården också i andra avseenden hade ett starkt samband med Skepps- och Kastellholmens marina verksamhet. Flera av de byggnader som uppfördes under 1800-talet ritades av arkitekten Fredrik Blom. Några exempel är Skeppsholmskyrkan, Amiralitetshuset och det gamla excercishuset, dit Moderna museet lokaliserades år 1958. Under senare år har Skeppsholmen blivit konstens och kulturens skärgårdsö. Moderna museet, Östasiatiska museet, Arkitekturmuseet och Konstakademien disponerar alla byggnader som har historisk anknytning till den marina verksamheten på ön. Nere på strömmen ligger segelfartyget af Chapman, som byggdes i Storbritannien år 1888 för att gå i linjefart till Australien. På Kastellholmen har sedan år 1665 örlogsflaggan vajat och härifrån har även gästande örlogsmän saluterats. Hantverkarbostället från år 1737 nyttjades förr som förläggning för skeppsgossar. Flaggkonstapelbostället Blåsut var på sin tid ett välkänt värdshus. Den stora kajen i sydväst har fått namnet Britanniakajen efter den engelska drottningens besök här år 1956. I dag har bl.a. föreningar med anknytning till sjöfart och sjöförsvar sina kanslier i kastellet.
Fjäderholmarna Fjäderholmarna har stor betydelse för Stockholms kulturhistoria och för dess samband med skärgården. Från 1600-talet och ända fram till 1940-talet bedrevs krogrörelse på Fjäderholmarna. I mitten av 1800-talet inköptes öarna av Stockholms stad som lät vissa öar bli avstjälpningsplats för latrin, en verksamhet som pågick fram till 1880-talet. I samband med första världskriget började Fjäderholmarna nyttjas för militära ändamål. Då uppfördes bl.a. bostadshus och magasin. De kom under andra världskriget att kompletteras av ytterligare förrådsbyggnader och baracker. Enligt ett regeringsbeslut år 1988 ingår Fjäderholmarna nu i kungliga Djurgården och administreras därmed av Djurgårdsförvaltningen som de senaste åren genomfört en omfattande upprustning på öarna. De fyra största öarna är Stora Fjäderholmen, Ängsholmen, Libertas och Rövarns holme. På Stora Fjäderholmen finns i dag verksamheter som båtbyggeri och annat hantverk samt fiskrökeri. I några byggnader samt i hamnen visas båtar som tillhör Museiföreningen Sveriges fritidsbåtar och föreningen Allmogebåtar. Det finns även tre matserveringar på ön samt galleri, smedja, bageri, konferens- lokal, utställningar om skärgården samt ett skärgårdsakvarium. Via en nyanlagd promenadväg runt Stora Fjäderholmen är det möjligt att besöka områden med typisk skärgårdsnatur med klippor utmärkta för solbad. Ön trafikeras sommartid av ett antal rederier. Öarna Libertas och Rövarns holme är numera fågelskydds- område med förekomst av bl.a. snatterand, vitkindad gås och vitfågel.
6 Exploateringsintressen och skyddsbehov 6.1 Tidigare ställningstaganden Redan när Gustav III i slutet av 1700-talet upplät stora marker till Armfelt, Edelcrantz och andra väckte dessa donationer kritik. Strax efter kungens död tillsattes en kommission för att reglera och förbättra dispositionen av Djur- gårdens mark. Marken på kungliga Djurgården är numera statens egendom. Konungen har dock för evärderlig tid enskild dispositionsrätt till marken. Denna rätt reglerades genom överenskommelse åren 1809-1810 mellan Karl XIII och rikets ständer. Dispositionsrätten utgår från förutsättningen att avkastningen av Djurgårdens mark, byggnader och anläggningar m.m. får användas endast till Djurgårdens underhåll, förbättring och förskönande eller, enligt särskilda beslut, för upp- rustningsarbeten på de kungliga slotten. Såsom dispositionsrätten tillämpats innebär den att Konungen avstått från denna sin rätt dels till förmån för olika juridiska och fysiska personer, dels till olika ändamål (s.k. ändamålsupplåtelser). I de fall Konungen till förmån för visst ändamål avstått från sin disposition har Konungen när ändamålet upphört återinträtt i dispositionsrätten. Marken på kungliga Djurgården förvaltas av Djurgårdsförvaltningen som är en del av Ståthållarämbetet. Riksdagen beslutade år 1879 och år 1889 att upplåta mark till Stockholms stad för en hamnanläggning vid Värtan och för ett nytt gasverk. Detta var början till en exploatering av norra Djurgården i större skala. Djurgårdssakkunniga lade år 1917 fram ett förslag till markdisposition för Djurgården som innehöll markupplåtelser för bl.a. Gärdets bebyggelse men som också innebar att betydande delar skulle behållas som naturlig park. De i betänkandet och den därtill hörande dispositionsplanen uttalade rekommenda- tionerna blev vägledande vid framtida behandling av frågor om djurgårdsmarkens användning. År 1959 väcktes motioner i riksdagen om att bevara Djurgården som en naturlig park. År 1963 lade Djurgårdsnämnden fram ett betänkande där det slogs fast att upplåtelse av djurgårdsmark för statliga och enskilda byggnader skulle upphöra med eventuellt undantag för måttlig komplettering av befintlig bebyggelse. Beslut om detta togs av Kungl. Maj:t och riksdagen år 1964 (prop. 1964:183, bet. 1964:SU195, rskr. 1964:380). I 1971 års Brunnsvikenutredning redovisade dåvarande Byggnadsstyrelsen alter- nativa användningssätt för institutionsområdet vid Brunnsviken. Utredningen förordade "det alternativ som säkerställer vissa marktillgångar för eventuella framtida statliga behov och som samtidigt ger goda möjligheter för rekreativa funktioner". Samtidigt med den beredning som har skett i enlighet med regeringens uppdrag enligt lagen om hushållning med naturresurser m.m. har Djurgårdsmarken varit föremål för ställningstaganden i samband med omorganisationen av den statliga fastighetsförvaltningen. I regeringens proposition om riktlinjer för den statliga fastighetsförvaltningen och ombildning av byggnadsstyrelsen m.m., förordade regeringen att de kungliga slotten och kungliga Djurgården skulle förvaltas efter oförändrade principer. Riksdagen anslöt sig till regeringens förslag i denna fråga men begärde en fortsatt redovisning av bl.a. frågor om nationella kulturvärden (prop. 1991/92:44, bet. 1991/92:FiU8, rskr. 1991/92:107). Regeringen återkom därför i propositionen (prop. 1992/93:37) om ny organisa- tion för förvaltning av statens fastigheter och lokaler, m.m. till frågan om Djurgårdsmarkens framtida användning. I propositionen konstaterar regeringen att Norra Djurgården i dag präglas av dels utbildnings- och högskolekomplexen, dels den kvarvarande karaktären av strövområden. Regeringen anförde vidare att det är angeläget att dessa huvudkarakteristika konfirmeras i valet av framtida förvaltningsformer för området. "Det bör sålunda i anslutning till det pågående utredningsarbetet kring bl.a. den framtida markanvändningen i området kring Brunnsviken m.m. slås fast att nya upplåtelser på Norra Djurgården bör komma i fråga endast för institutionskomplexets behov och utveckling. Upplåtelser som står i konflikt med bevarande av områdets kulturvärden bör inte kunna göras". Regeringen anförde vidare att fastigheterna inom institutionsområdet borde förvaltas såsom huvuddelen av landets högskolefastigheter i övrigt, dvs. av den bolagsbildning som sedermera fått namnet Akademiska hus AB. En överlåtelse av de därvid berörda ändamålsupplåtelserna borde därför ske. Regeringen slog dock fast att någon ändring av det direkta statliga ägandet av Djurgårdsmarken inte var aktuell. I fråga om Södra Djurgården upprepade regeringen att detta område med dess komplex av kulturinstitutioner även fortsättningsvis borde förvaltas i myndig- hetsform. Någon ändring av gällande ändamålsupplåtelser är ej aktuell. Riksdagen godkände det som anförts i propositionen i denna del (bet. 1992/93:FiU:8, rskr. 1992/93:123). I figur 2 illustreras hur andelen exploaterad mark successivt ökat mellan åren 1790 och 1990 inom området kring Ulriksdal-Haga-Brunnsviken-Djurgården.
6.2 Aktuella exploateringsintressen Som framgår av det föregående har området komplexa skyddsvärden med nationell och i stor utsträckning internationell betydelse. Det framgår vidare att vissa delar av området successivt tagits i anspråk för anläggningar och institutioner för forskning, högre utbildning, museiverksamhet, idrott, friluftsliv och rekreation samt att området genomkorsas av ett antal viktiga trafikleder, främst Roslagsvägen, Valhallavägen och Lidingövägen. De sista resterna av Hagaparkens gräns mot väster - den s.k. ahan, ett trädgårdsdike med gräsvall och häckplan- tering, - utplånades i samband med Uppsalavägens omvandling till motorväg på 1960-talet. Delar av den tidigare Djurgårdsmarken har steg för steg tagits i anspråk för industriell och liknande verksamhet i former som inte låter sig förenas med områdets karaktär av historiskt landskap, präglat av parklandskap, naturmark och med kulturhistoriskt värdefulla bebyggelsemiljöer. Det gäller bl.a. områdena kring Värtaverket och Värtahamnen. Ett antal delområden har tagits i anspråk för mer omfattande bebyggelse som områden vid Bergshamra och Stora Lappkärrsberget, kontorsbebyggelsen vid Frösundavik och inom kvarteret Skogskarlen på Brunnsvikens norra strand, bebyggelsen för Stockholms universitet vid Frescati öster om Roslagsvägen samt Roslagstulls sjukhusområde och småindustriområdet vid Albano, vilka områden avses utnyttjas för forskning och högre utbildning bl.a. inom det s.k. Fysikcentrum. I områdets centrala och södra del gäller det bl.a. delar av det s.k. institutionsbältet, Gärdesstaden på Ladugårdslandet, museerna på Södra Djurgården samt Djurgårdsstaden. Promemorians överväganden i fråga om synen på tillkommande bebyggelse eller anläggningar inom eller i närheten av området Ulriksdal-Haga-Brunnsviken- Djurgården har föranlett kommentarer från åtskilliga remissinstanser. Kommen- tarerna ger sammantaget en bild av de exploateringsintressen som kan väntas hota skyddsvärdena i området. Landstinget framhåller att den planerade billeden Ringen måste kunna genom- föras. Enligt landstinget finns även starka motiv för att reservera Fisksjöäng - som en naturlig del av Husarviksprojektet - och delar av Sörentorp och Margareteborg för framtida bebyggelse. Dessa områden kan med sina centrala lägen och sina goda möjligheter till bra kollektivtrafik bli attraktiva för bostäder. Polishögskolan och Vasakronan anser däremot att planeringen bör utgå från att Polishögskolan kommer att ligga kvar i Sörentorp. Vid Ulriksdals trafikplats korsar den i regionplanen redovisade snabbspårvägen både Uppsalavägen och Bergshamraleden på en lång bro som enligt Solna kommun medför allvarliga komplikationer för landskapsbilden. Kommunen framhåller att hela E4-stråket från Ulriksdal till Norrtull ger upphov till allvarliga miljö- problem. Det finns t.ex. anledning att överväga en sänkning av Bergshamraleden i samband med en ombyggnad av Ulriksdals trafikplats för att återskapa sambandet mellan Ulriksdal och Brunnsviken. Många remissinstanser uttrycker oro inför hoten mot områdets natur- och kulturvärden från de storskaliga projekt som nu är kända i och intill det skyddsvärda området. Det gäller framför allt Österleden, en ny stadsdel och eventuell OS-anläggning vid Husarviken samt utbyggnader för kontor på bensin- stationstomten vid Norrtull, vid Frösundavik och i kvarteret Skogskarlen. Naturhistoriska riksmuseet, Naturskyddsföreningen, Nacka Miljövårdsråd, Projekt Ekoparken och Stockholms läns hembygdsförbund anser att Österleden utgör det största hotet. Naturskyddsföreningen påpekar att trafiken från Lindarängsvägens trafikplats mot centrum kommer att klyva Gärdet mitt itu. Solna och Stockholms kommuner framhåller i sitt gemensamma program att den beräknade kraftiga trafikökningen på de leder som går genom området - särskilt på Roslagsvägen - innebär ett allvarligt hot mot natur- och kulturvärdena. Naturhistoriska riksmuseet och Stockholms universitet påpekar att Roslagsvägens och norra Länkens utformning har stor betydelse för sambanden mellan det centrala campusområdet och Kräftriket, Frescati Hage samt Sveaplans gymnasium och betonar därför att Roslagsvägen och Norra Länken måste utformas utifrån tydliga krav på omsorgsfull miljöplanering och ostörd natur. Kungliga Vetenskapsakademien, Naturhistoriska riksmuseet, Naturskyddsföreningen, Projekt Ekoparken, Förbundet för Ekoparken och Stockholms läns hembygdsförening anser att området kring Husarviken ej bör bebyggas - varken med OS-anläggningar eller bostäder - utan återställas som naturmark. Ny storskalig bebyggelse skulle helt förändra upplevelsen av natur- och kulturlandskapet.
6.3 Kommunernas program och länsstyrelsens yttrande Berörda förvaltningar i Solna och Stockholms kommuner redovisade i december 1992 ett förslag till gemensamt program för planering av området Ulriksdal-Haga- Brunnsviken-Djurgården. Kommunfullmäktige i båda kommunerna har därefter ställt sig bakom det gemensamma programmet med vissa nyanseringar i fråga om bedöm- ningar av enskilda delområden. Förslaget till program har upprättats i brett samarbete inom kommunerna och under fortlöpande kontakt med länsstyrelsen. Ett preliminärt förslag till program har varit föremål för samråd. Yttranden över förslaget har inhämtats från grannkommuner, ett stort antal förvaltningar, myndigheter, organisationer och företag. Allmänheten har informerats genom annonser och offentliga samråds- möten. Kommunernas program har sin utgångspunkt i följande principer: * Området skall värnas som en unik natur- och kulturpark med till parken väl anpassad bebyggelse. * Området skall utvecklas för friluftsliv och rekreation i en omfattning och i sådana former som inte skadar områdets natur- och kulturvärden. * Området skall förbättras med avseende på trafikstörningar och andra miljöproblem.
Hela området kring Brunnsviken är enligt programmet en kulturmiljö som skall bevaras bl.a. genom byggnadsminnesförklaringar eller detaljplanebestämmelser. Övriga värdefulla kulturmiljöer skall också bevaras. Det gäller bl.a. Ulriksdal, stora delar av institutionsområdet på Norra Djurgården, delar av Hjorthagen och gasverket, Gärdesstaden och Södra Djurgården. Naturvårdens intressen av biologiska kärnområden med tillräcklig storlek föreslås säkerställas genom tre naturreservat: Ulriksdal, Norra Djurgården och Södra Djurgården med Ladugårdsgärdet. Inom dessa kärnområden skall ingen exploatering få ske. Mellan kärnområdena skall de biologiska spridningsvägarna upprätthållas och där så är möjligt förstärkas. Utveckling av friluftsliv och rekreation, kulturliv, nöjen och turism skall enligt programmet underlättas på lämpliga platser och bör kunna ske utan konflikt med kulturminnesvårdens och naturvårdens intressen. All nybebyggelse inom området skall enligt programmet anpassas till natur- och kulturmiljön. Det innebär att möjligheterna till sådan bebyggelse är mycket begränsade. Möjligheter till nybebyggelse skall i första hand tas till vara för behov av nationell betydelse eller som har naturliga samband med befintliga verksamheter. Trafiklederna utgör miljöproblem och trafikökningar som innebär ökade miljö- störningar är enligt programmet ett allvarligt hot mot natur- och kulturmiljön. En minskning av störningarna är enligt programmet nödvändig och måste klaras framför allt genom regionala åtgärder som går utöver vad som följer av överens- kommelsen om infrastrukturens utbyggnad i Stockholmsregionen. Länsstyrelsen i Stockholms län anför i sitt yttrande till regeringen den 16 december 1993 över kommunernas program att de oexploaterade och kulturhistoriskt värdefulla miljöerna i området nu bör få ett permanent och effektivt skydd. Dessa miljöer utgör unika nationella tillgångar. Länsstyrelsen föreslår därför att detta skydd sker i form av särskild lagstiftning. Utgångspunkten för skyddet bör enligt länsstyrelsen vara att områdenas karaktär av natur- och kulturmiljöer skall bevaras och förstärkas. Områdets särskilda karaktär kan upprätthållas bara så länge de s.k. spridningskorridorerna för växter och djur hålls intakta. Åtgärder krävs enligt länsstyrelsen därför för att säkerställa och helst förstärka dessa korridorer. Staten och berörda kommuner måste gemensamt arbeta för detta. Enligt länsstyrelsens bedömning har det aktuella området en särställning i landet med sina unika bevarandevärden. Samtidigt finns det få områden i Sverige som är utsatta för ett lika hårt exploateringstryck. Kommunernas program påtalar särskilt att området är, och i framtiden kommer att vara, utomordentligt attraktivt för exploateringar på grund av det centrala läget och de stora miljö- kvaliteterna. Förbättrade kommunikationer kommer enligt länsstyrelsen också att medföra ett ökat bebyggelsetryck. Med hänsyn till detta ligger det enligt länsstyrelsen nära till hands att anta att områdets bevarande kommer att ifrågasättas och hotas framöver och att detta kommer att ske i högre grad ju starkare exploateringsintressena är. Länsstyrelsen anser att de av kommunerna föreslagna skyddsformerna enligt naturvårdslagens och kulturminneslagens bestämmelser i princip är tillräckliga för att hindra att området exploateras. Det kan dock enligt länsstyrelsen vara alltför optimistiskt att, vid de särskilda förhållanden som råder i området, helt förlita sig på att t.ex. ett naturreservatsskydd kan garantera att de obebyggda delarna förblir skyddade i framtiden. Det kan inte uteslutas att det kan komma att ske en bitvis - vid varje tillfälle obetydlig - utbyggnad inom bevarandeområdena. På lång sikt skulle detta kunna ge konsekvenser som nu inte kan överblickas. Länsstyrelsen föreslår att områdets samlade bevarandevärden ges ett förstärkt skydd i en särskild lag. Därmed garanteras att bevarandevärdena ges prioritet även på mycket lång sikt. En särskild lagreglering för det aktuella området införs enligt länsstyrelsen förslagsvis i naturresurslagen. Innebörden bör vara att någon exploatering av de värdefulla natur- och kulturmarkerna inte får ske. Närmare föreskrifter för hur berörda delar skall skötas och nyttjas föreslås regleras genom gällande naturvårds- och kulturminneslagstiftning. Dispenser eller ändringar som strider mot den överordnade lagens bestämmelser skall enligt länsstyrelsen inte kunna medges. Lagstiftningen får, enligt länsstyrelsens mening, emellertid inte innebära att områden som i dag är exploaterade inte längre kan användas för sina ändamål. Naturlig omvandling och utveckling av sådana anläggningar får inte heller förhindras liksom erforderliga vägar och kollektivtrafik i området.
6.4 Gällande rätt Flera lagar är tillämpliga och kan utnyttjas för att skydda ett områdes natur- och kulturvärden mot ingripande åtgärder. Av särskild vikt för frågor om markanvändning är lagen om hushållning med naturresurser m.m., naturresurslagen, och plan- och bygglagen, PBL. Lagstiftning som närmast är av skyddskaraktär som naturvårdslagen och lagen om kulturminnen m.m. har särskild betydelse i arbetet med förstärkt skydd för sådana känsliga natur- och kulturmiljöer som det här är fråga om. Här redovisas vissa huvuddrag i den aktuella lagstiftningen.
Naturresurslagen Syftet med lagen är att främja en från ekologisk, social och samhällsekonomisk synpunkt långsiktigt god hushållning med marken och vattnet och den fysiska miljön i övrigt. Med det sistnämnda uttrycket avses lagens krav på hänsyn till den byggda miljön, landskapsbilden m.m. Lagens grundläggande hushållnings- bestämmmelser innehåller föreskrifter om den avvägning som skall göras mellan skilda intressen i fråga om ianspråktagande av mark- och vattenområden. Bland sådana föreskrifter, som återfinns i 2 kap., bör nämnas den uttryckliga hänsyn som vid planeringen skall tas till områden som är ekologiskt känsliga (3 §) och områden som är av betydelse för natur- och kulturmiljön eller friluftslivet (6 §). Innehåller ett område som det sistnämnda värden av nationell betydelse sägs dessa enligt lagen utgöra riksintressen och skall ges ett särskilt starkt skydd. Av de särskilda hushållningsbestämmelserna för vissa områden i landet (3 kap.) kan direkt utläsas vilka områden som avses och att dessa områden i sin helhet är av riksintresse med hänsyn till sina natur- och kulturvärden. Det sistnämnda innebär för områdena särskilda skyddsregler, regler som dock inte är absoluta. Hänsyn skall således tas till det lokala näringslivet, till total- försvaret och till utvecklingen av befintliga tätorter. Kravreglerna i naturresurslagen anger de allmänna intressen som skall vägas in i avgöranden av markanvändningsfrågor enligt till naturresurslagen anknuten lagstiftning. En huvudtanke i naturresurslagen är att ansvaret för att, inom de ramar som ges i lagstiftningen, bedöma vad som är en lämplig användning av mark och vatten skall vila på respektive kommun. När det gäller mark- och vattenom- råden som är av riksintresse har staten det slutliga avgörandet över hur marken och vattnet inom områdena får användas i de avseenden som bestämmelserna behandlar. En precisering av kravreglerna sker dels genom den kommunala plane- ringen enligt plan- och bygglagen, dels vid tillämpning av lagens hushållnings- bestämmelser vid prövning av mål och ärenden enligt en rad andra lagar som rör utnyttjandet av mark och vatten som väglagen, miljöskyddslagen, vattenlagen och naturvårdslagen. För att bestämmelserna i naturresurslagen skall få den avsedda verkan som ett instrument för den fysiska riksplaneringen och därmed även för miljöpolitiken krävs att bestämmelserna verkligen får en tillämpning i enskilda ärenden som överensstämmer med lagstiftarens intentioner. Förordningen (1993:209) om tillämpning av lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. preciserar myndigheternas uppgifter i frågor som berör riksintressen enligt 2 och 3 kap. i lagen.
Plan- och bygglagen Planläggning skall ske så att den främjar en från allmän synpunkt lämplig utveckling. Mark- och vattenområden skall användas för det eller de ändamål för vilka områdena är mest lämpade med hänsyn till beskaffenhet och läge samt föreliggande behov. Med områdets beskaffenhet innefattas bl.a. sådana frågor som markens känslighet för påverkan och områdets kulturella förutsättningar. I varje kommun skall finnas en översiktsplan som omfattar hela kommunen. I denna plan skall i stort anges hur mark- och vattenområden är avsedda att användas och hur bebyggelseutvecklingen bör ske. Av planen skall framgå hur kommunen avser att tillgodose riksintressen enligt naturresurslagen. När kommunen gör sin över- siktsplan skall naturresurslagens bestämmelser vara en utgångspunkt. Genom samråd med länsstyrelsen skall bl.a. bestämmelserna om hänsyn till riksintressen konkretiseras och göras begripliga i det lokala sammanhanget. Länsstyrelsen har som företrädare för staten skyldighet att i ett granskningsyttrande meddela kommunen om översiktsplanen inte tillgodoser riksintressen och om planen, om den angår mer än en kommun, inte har samordnats på lämpligt sätt mellan berörda kommuner. Översiktsplanen är inte bindande för myndigheter eller enskilda. Ett ställningstagande till vad som skall utgöra ett riksintresse görs i ärenden enligt plan- och bygglagen.
Naturvårdslagen Lagen innehåller bl.a. bestämmelser om bevarande av och skydd för naturmiljön och vissa typer av kulturpräglade områden. Lagen innehåller också regler som skall skydda och bevara växt- och djurarter och friluftslivet. För dessa ändamål kan olika former av områdesskydd inrättas. Med detta avses nationalpark, naturreservat och naturvårdsområde. Lagen innehåller regler om fridlysning av naturminnen, växter och djurarter. Ett särskilt skydd för friluftslivet utgör strandskyddet. En nationalpark kan sägas utgöra ett större sammanhängande område som i första hand är avsett att tillgodose behovet av orörd natur, orörd i den bemärkelsen att naturen inte varit föremål för exploatering av mer ingripande slag. Marken tillhör alltid staten. För parken gäller särskilda föreskrifter. Beslut om inrättande av en nationalpark fattas av riksdagen. Länsstyrelsen kan förklara ett område som naturreservat, om den finner att området bör skyddas och vårdas särskilt på grund av dess betydelse för kännedom om landets natur, dess skönhet eller annars märkliga beskaffenhet. Det är här alltså fråga om naturskydd i en mera begränsad omfattning än vad som gäller för en nationalpark. Skälen till att inrätta naturreservat kan variera. Det kan vara fråga om att bevara en äldre form av landskap antingen i sin ursprungliga eller kulturpräglade form eller att öppna ett område för att tillgodose friluftslivets behov. Områden där bebyggelsemiljöer utgör ett framträdande inslag kan däremot knappast skyddas som naturreservat. Ett naturreservat får, till skillnad från vad som gäller nationalparker, stanna kvar i en enskilds ägo, men ägaren får finna sig i inskränkningar i fråga om markanvändningen. Också för naturreservat gäller särskilda föreskrifter som länsstyrelsen meddelar. En annan skyddsform är naturvårdsområde. Det är här fråga om mark där sär- skilda åtgärder behövs för att vårda eller bevara naturmiljön. Åtgärderna får dock inte vara av så ingripande art att pågående markanvändning avsevärt försvåras. Vid sådant förhållande gäller att det i stället bör övervägas om ett naturreservat skall inrättas. Avsikten med reglerna om strandskydd är att skydda allmänhetens möjligheter till bad och friluftsliv. Strandskyddet omfattar i princip land- och vattenområden intill 100 meter från strandlinjen men kan ökas till 300 meter, om det anses behövligt.
Lagen om kulturminnen m.m.
De lagar som redovisats ovan har alla betydelse för skyddet av kulturmiljön. Särskild betydelse i detta avseende har naturligtvis lagen om kulturminnen m.m. Lagen slår inledningsvis fast att det är en nationell angelägenhet att skydda och vårda vår kulturmiljö. I lagen finns bestämmelser om fornminnen, byggnads- minnen och kyrkliga kulturminnen. Lagen innehåller också bl.a. vissa regler om utförsel av kulturföremål ur landet. I 1988 års proposition (prop. 1987/88:104) om kulturmiljövård anges kultur- miljövårdens inriktning och mål. Där konstateras att den snabba förändringen av den yttre miljön har lett till ett starkt ökat intresse för bevarande av äldre byggnader liksom för natur- och landskapsvård. Det syfte som nämns först är att kulturmiljövården skall bevara och levandegöra kulturarvet. Ambitionen är dock inte att enbart bevara skilda företeelser som enskilda objekt. Lika viktigt är objektets omgivningar. Kulturminneslagens tillämpningsområde är inte heller begränsat till att avse enbart skydd för fornminnen, byggnadsminnen och kyrkliga kulturminnen, utan avser även områden omkring kulturobjektet. En park eller en trädgård kan således innefattas av det skydd som följer med kulturminneslagens föreskrifter.
7 Bestämmelser om nationalstadsparker tas in i naturresurslagen Regeringens förslag: Ett skydd för nationalstads- parker förs in i naturresurslagens särskilda hus- hållningsbestämmelser för vissa områden i landet. Ny bebyggelse och nya anläggningar får komma till stånd och andra åtgärder vidtas inom en national- stadspark endast om det kan ske utan intrång i parklandskap eller naturmark och utan att i övrigt skada det historiska landskapets natur- och kul- turvärden.
Departementspromemorians förslag: Överensstämmer i sak med regeringens för- slag. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har accepterat uttrycket natio- nalstadspark som ett lämpligt begrepp eller lämnat detta utan erinran. Svea hovrätt och Koncessionsnämnden för miljöskydd ifrågasätter dock om begreppet nationalstadspark bör införas och anmärker att promemorian inte säger något om vad som utmärker en nationalstadspark. Flertalet remissinstanser tillstyrker eller har ingen erinran mot promemorians förslag att införa bestämmelser till skydd för nationalstadsparken Ulriksdal- Haga-Brunnsviken-Djurgården i naturresurslagen. Bl.a. Boverket och Riksanti- kvarieämbetet anser emellertid att inpassningen av en bestämmelse om national- stadsparker i naturresurslagen bör göras på ett något annorlunda sätt än vad som föreslagits i promemorian. Statens konstmuseer anser att distinkta begrepps- mässiga kategorier är ett viktigt stöd bl.a. vid avgränsning av det område som skall omfattas av skyddet. Svea hovrätt och Koncessionsnämnden för miljöskydd anser att bestämmelser om skydd för nationalstadsparker hör hemma i special- lagstiftningen, där bestämmelserna i naturvårdslagen om nationalparker är ett näraliggande exempel. Bl.a. Stockholms kommun, Naturskyddsföreningen, Haga- Brunnsvikens vänner och Kommittén för Gustavianska Parken ifrågasätter om inte en ändring i naturvårdslagen i stället för i naturresurslagen skulle kunna ge ett ännu starkare skydd för nationalstadsparken Ulriksdal-Haga-Brunnsviken- Djurgården. Enligt Solna kommun innebär det mycket och tidskrävande arbete att i önskvärd omfattning införa bestämmelser om byggnadsminnesområden, naturreser- vat, områdesbestämmelser och detaljplaner enligt kulturminneslagen, naturvårds- lagen respektive plan- och bygglagen i syfte att skapa erforderligt skydd. Med hänsyn härtill är det fördelaktigt att genom särskild lagstiftning snabbt införa ett grundläggande skydd för ett samlat område. Därefter kan mera preciserade bestämmelser enligt de andra lagarna införas för olika delområden så som före- slagits i kommunernas program. Promemorians förslag till reglering i natur- resurslagen tillstyrks mot den bakgrunden med vissa förbehåll av Solna kommun.
Skälen för regeringens förslag: Skyddsinstrument Regeringen anser att sådana mark- och vattenområden med därtill knutna natur- och kulturvärden som nu bör bli föremål för ett förstärkt skydd bör ges en samlad beteckning i lagstiftningen. Som Boverket framhåller finns knappast någon motsvarighet i landet till Ulriksdal-Haga-Brunnsviken-Djurgården, där så många unika värden är utsatta för ett så omfattande och under överskådlig tid fort- löpande exploateringstryck. Verket påpekar vidare att det finns ytterligare storstadsnära områden som kan behöva ett förstärkt skydd, vilket talar för en lösning inom ramen för naturresurslagen. I likhet med Boverket gör regeringen bedömningen att ytterligare något eller några områden i landets tätortsregioner inrymmer nationellt och internationellt unika natur- och kulturvärden och samtidigt har sådan betydelse för en tätortsregions ekologi och för människors rekreation att det finns anledning att överväga motsvarande skydd genom lag- stiftning som nu föreslås för området Ulriksdal-Haga-Brunnsviken-Djurgården. Regeringen anser att begreppet nationalstadspark på ett samlande sätt ger uttryck åt statens och kommunernas gemensamma ansvar för skydd av det historiska landskapet inom sådana områden som samtidigt har särskild betydelse för det nationella kulturarvet, för en tätortsregions ekologi och för människors rekreation. Områden som Ulriksdal-Haga-Brunnsviken-Djurgården bör därför skyddas som nationalstadsparker. Frågan om vilka områden i Sverige utöver det nu aktuella som bör bli nationalstadsparker bör övervägas inom ramen för den fortsatta fysiska riksplaneringen. Som framgår av den nyss lämnade redogörelsen för gällande rätt är en rad olika lagar tillämpliga när det gäller att skydda olika delområden inom en national- stadspark. Regeringen delar inte den uppfattning som några remissinstanser redovisat, nämligen att de olika speciallagarna erbjuder ett tillräckligt rätt- sligt stöd för att skydda en nationalstadspark i dess helhet. I vissa tätorter och tätortsregioner finns således områden som i huvudsak lämnats oexploaterade och där parklandskap, naturmiljöer och bebyggelsemiljöer flätas samman till från rikssynpunkt unika historiska landskap. Det starka exploateringstryck som riktas mot sådana områden och skyddsvärdenas komplexitet skapar behov av ett övergripande skydd som kan förhindra en fortlöpande exploatering och fragmenti- sering av sådana områden. Det är därutöver även angeläget att finna lämpliga former för detaljreglering av olika åtgärder samt för skötsel och vård av park- landskap, naturmark och bebyggelsemiljöer. Enbart en tillämpning av nu exi- sterande regelverk skulle enligt regeringens mening innebära att en mycket omfattande och tidskrävande genomgång skulle behöva göras av hela området och dess många olika delområden, innan frågan om ett förstärkt skydd för hela om- rådet mot exploatering och fragmentisering slutligt skulle kunna avgöras. I likhet med Solna kommun anser regeringen därför att ett övergripande skydd mot planerade exploateringsföretag av olika art först bör införas. Det rättsliga instrument som framstår som bäst ägnat att tjäna detta intresse är naturresurs- lagen, som ju har till syfte bl.a att ge sammanhängande geografiska områden av riksintresse ett särskilt skydd mot exploateringsföretag och andra ingrepp som kan skada riksintresset. Hushållningsbestämmelserna i naturresurslagen tillämpas vid prövning av mål och ärenden enligt olika speciallagar som reglerar mark- och vattenanvändningen som plan- och bygglagen, naturvårdslagen, väglagen (1971:948), vattenlagen (1983:291) och miljöskyddslagen. Bestämmelserna i naturresurslagen vägleder avgöranden av konkurrensfrågor i samband med beslut som rör ändrad användning av mark- och vattenområden och resurser som är knutna till sådana områden, men lagen är inte utformad för att utgöra grund för ingripanden mot pågående verk- samhet eller att hindra pågående markanvändning. Här griper i stället vid behov de lagar som är anknutna till naturresurslagen in. Såväl plan- och bygglagen, naturvårdslagen som kulturminneslagen kan väntas få stor betydelse när det gäller att på ett för enskilda sakägare och andra intressenter bindande sätt reglera olika delområden och objekt i den föreslagna nationalstadsparken. Sålunda kan exempelvis ett naturreservat inrättas enligt naturvårdslagen om det behövs för att reglera skötseln av parklandskap och naturmark. Också andra skyddsformer och särskilda föreskrifter om skydd för naturmiljön i naturvårds- lagen kan visa sig vara värdefulla instrument för att reglera enskilda objekt eller mer begränsade områden. Yttterligare byggnader, trädgårdar och parker kan vidare behöva förklaras vara byggnadsminne enligt kulturminneslagens föreskrif- ter. Regeringen överlämnade den 3 mars 1994 till lagrådet en remiss med förslag att den grundläggande lagstiftningen på miljövårdsområdet samordnas till en miljö- balk. De lagar som sammanförs är bl.a. naturresurslagen, miljöskyddslagen och naturvårdslagen. Regeringen anför i avsnittet om skydd för naturområden att en god yttre miljö ofta är förknippad med en miljö som har ett rikt kultur- historiskt innehåll. Att ta till vara de lämningar som under olika tider påverkat landskapets utformning och innehåll kan sägas vara ett av kulturmiljö- vårdens viktigaste bidrag till en god miljö i vid mening. Vid sidan av byggnads- vård och fornvård, som av hävd varit kulturmiljövårdens verksamhetsfält har under senare år arbetet med att slå vakt om historiskt värdefulla landskap alltmer kommit i förgrunden för kulturmiljöarbetet. För sådana områden kan förutom kulturminneslagen också naturvårdslagen vara tillämplig. Regeringen framhåller i lagrådsremissen med förslag till miljöbalk att regler om att bevara kulturmiljön som en del av landskapsbilden bör tas in i den nya miljöbalken. I de fall det huvudsakligen är kulturmiljön som skall skyddas och i de fall kulturminneslagens regler inte är tillfyllest bör de särskilda insti- tuten kulturreservat och kulturvårdsområde användas. De nya skyddsformerna bör ses som kompletterande instrument till bestämmelserna om naturreservat och naturvårdsområde. De i lagrådsremissen om en miljöbalk föreslagna instrumenten kulturreservat och kulturvårdsområde kan, enligt regeringens bedömning, visa sig användbara som skydd för delar av en nationalstadspark. Frågan om kulturminnes- lagen bör knytas till naturresurslagen i enlighet med promemorians förslag bör, mot bakgrund av den nu lämnade redogörelsen, anstå till dess erfarenhet har vunnits av de nya skyddsformerna.
Bestämmelsens utformning Med utgångspunkt i remissynpunkterna finner regeringen att den i departements- promemorian föreslagna lagtexten bör preciseras och förtydligas. Bestämmelserna i 3 kap. naturresurslagen är utformade så att skyddet för natur- och kulturvärdena inte skall hindra utvecklingen av befintliga tätorter eller av det lokala näringslivet. När nu en bestämmelse till skydd för national- stadsparker införs i 3 kap. bör några undantag för dessa ändamål inte medges. För nationalstadsparker föreslås därför gälla att i dag oexploaterade områden inte får exploateras. Om detta syfte med skyddet är den helt övervägande remissopinionen enig. De områden inom en nationalstadspark som präglas av bebyggelse eller utgörs av bebyggelsemiljöer torde i stor utsträckning bestå av byggnader med stort konstnärligt, arkitektoniskt eller historiskt värde. Vid tillkomsten av sådan bebyggelse har som regel omsorg ägnats åt bevarande av naturmark, träd och vegetation och åt byggnadernas arkitektoniska utformning. Bebyggelsemiljöerna utgör en viktig del av det samlade historiska landskapet i en nationalstadspark. Av 3 kap. 1 § första stycket naturresurslagen följer att bl.a. tillståndsplik- tiga förändringar, upprustningar och i vissa fall kompletteringar av byggnads- beståndet skall utföras så att åtgärden inte påtagligt skadar områdets natur- och kulturvärden. Detsamma gäller i fråga om vägar, kraftledningar och andra anordningar inom det skyddade området. Inom en nationalstadspark ger emellertid regeln om påtaglig skada inte tillräckligt skydd. Regeringen anser därför att sådana förändringar, upprustningar och kompletteringar som medges i en national- stadspark skall utföras så att de angivna värdena inte utsätts för någon negativ inverkan av betydelse. Regeringen anser i fråga om ny bebyggelse, nya anläggningar och andra ingrepp, som är tillståndspliktiga enligt den lagstiftning som är anknuten till natur- resurslagen, att sådana verksamheter kan få komma till stånd, om det kan ske utan att göra intrång på det parklandskap och den naturmark som ingår i en nationalstadspark. Regeringen anser vidare att ny bebyggelse, nya anläggningar och andra åtgärder som kan aktualiseras i delar av en nationalstadspark som inte utgör parklandskap eller naturmark, bör få komma till stånd, om det kan ske utan att natur- och kulturvärden skadas. Härutöver bör inte några exploaterings- företag eller andra ingrepp i miljön få ske i nationalstadsparken. Det särskilda skydd mot ingrepp som bör omgärda en nationalstadspark bör därför utformas så att åtgärder får vidtas endast om det kan ske utan intrång i parklandskap eller naturmiljö och utan att det historiska landskapets natur- och kulturvärden i övrigt skadas. Med hänsyn till syftet med skyddet av nationalstadsparker bör, som Boverket framhåller, vid bedömning av tillåtligheten också områdets eko- logiska funktion samt betydelse för rekreation särskilt beaktas. Det skydd för nationalstadsparker som regeringen föreslår får betydelse för bedömningen av markanvändningsfrågor som berör en sådan park genom att de riksintressen som gör sig gällande och som skall beaktas av berörda myndigheter därmed görs tydliga. Kommunernas planering och myndigheternas prövning av markanvändningsfrågor enligt till naturresurslagen anknuten lagstiftning kan därigenom utgå från en av riksdagen i lag fastslagen värdering av national- stadsparkens betydelse och från en tydlig målsättning för skyddet av dessa värden. Som framgått av det tidigare återfinns i 3 kap. naturresurslagen särskilda hushållningsbestämmelser för vissa områden i landet, områden som i sin helhet är av riksintresse med hänsyn till sina natur- och kulturvärden. Dessa avgränsas i lagen med hjälp av ortnamn och geografiska namn som är lokaliserande. För de obrutna fjällområdena har dock regeringen beslutat särskilt om mera preciserade gränser. Regeringen anser att avgränsning av en nationalstadspark i sina huvuddrag bör läggas fast i samband med lagstiftning. Det ligger i sakens natur att en gräns- dragning blir mer preciserad i fråga om en nationalstadspark än i fråga om t.ex. ett obrutet fjällområde. Regeringen återkommer i det följande till frågan om avgränsning av området Ulriksdal-Haga-Brunnsviken-Djurgården som landets första nationalstadspark. Det finns i detta sammanhang anledning att erinra om vissa uttalanden i naturresurslagens förarbeten. I proposition 1985/86:3 Lag om hushållning med naturresurser m.m. anförde således föredragande statsrådet att, om statliga myndigheter och kommuner inte kan komma överens om avgränsning av ett område av riksintresse enligt natur- resurslagen i samband med den kommunala fysiska planeringen, reglerna i plan- och bygglagen om statlig kontroll beträffande nationella intressen får till- lämpas. Därvid kan det bli aktuellt för regeringen att besluta hur ett visst område skall avgränsas mer i detalj. Föredragande statsrådet strök också under att den gräns som läggs fast, normalt i samband med planläggning enligt plan- och bygglagen, bör utgå från syftet med bestämmelserna i naturresurslagen. S.k. "buffertzoner" behöver inte ingå i området av det skälet att staten skall garanteras en ingripandemöjlighet om ett exploateringsanspråk skulle dyka upp i denna buffertzon. Plan- och bygglagens regler medför nämligen att staten, dvs. i första hand länsstyrelsen, kan ingripa mot kommunala beslut som innebär att ett riksintresse hotas, oavsett om hotet ligger inom ett område av riksintresse eller i sådan närhet av området att riksintresset hotas (s. 114-115).
8 Nationalstadsparken Ulriksdal-Haga-Brunnsviken-Djurgården 8.1 Landets första nationalstadspark Regeringens förslag: De i ett nationellt och in- ternationellt perspektiv unika natur- och kultur- värdena i området Ulriksdal-Haga-Brunnsviken- Djurgården ges nu ett samlat och långsiktigt skydd genom att området skyddas som nationalstadspark.
Departementspromemorians förslag: Med hänsyn till områdets särskilda betydelse för det nationella kulturarvet, för stadsregionens ekologi och för människors rekreation föreslås i promemorian att området Ulriksdal-Haga-Brunnsviken- Djurgården bör bli landets första nationalstadspark. Remissinstanserna: Det råder i huvudsak enighet bland de remissinstanser som yttrat sig över departementspromemorian om att frågan om områdets användning är en angelägenhet av betydelse inte bara för Stockholmsregionens invånare utan för hela landet, att området långsiktigt är utsatt för ett mycket starkt exploa- teringstryck samt att områdets natur- och kulturvärden behöver ges ett förstärkt skydd. Enligt Boverkets uppfattning motiverar det aktuella områdets natur- och kulturvärden ett förstärkt skydd grundat på riksdagens ställningstagande. Behovet av och formen för ytterligare reglering måste bedömas utifrån situa- tionen att motsvarighet i landet knappast står att finna där så unika värden är utsatta för ett så omfattande och under överskådlig tid fortlöpande exploate- ringstryck. Riksantikvarieämbetet framhåller att området Ulriksdal-Haga-Brunnsviken- Djurgården även i ett internationellt perspektiv är unikt och att området genom sitt centrala läge i Stockholmsregionen ständigt är exploateringshotat. Riksantikvarieämbetet finner det synnerligen angeläget att hela området ges ett långsiktigt och effektivt skydd. Koncessionsnämnden för miljöskydd delar uppfattningen att det föreslagna området bör ha ett särskilt skydd med hänsyn till de unika natur-, kultur- och rekreationsvärdena. Koncessionsnämnden delar också uppfattningen att konflikten mellan önskemålen om skydd för området och det hårda exploateringstrycket är mycket tydligt. Solna kommun tillstyrker förslagets innebörd och syfte. Enligt Stockholms kommun överensstämmer promemorians syfte att ge området Ulriksdal-Haga-Brunnsviken-Djurgården ett förstärkt skydd med de mål staden redan uttalat. Området är unikt för storstadsförhållanden. Projekt Ekoparken WWF betonar det nu aktuella områdets unika och storartade natur-, frilufts- och kulturkvaliteter. Ett varaktigt skydd som nationalstads- park, där grundprincipen är att det historiska landskapet bevaras och nuvarande natur- och parkmark inte bebyggs, kan dessutom ge Stockholm en turistattraktion som få storstadsområden kan ståta med. Med ett sådant skydd förs enligt organi- sationen ett historiskt arv från Jaktparken Djurgården och de gustavianska parkerna kring Brunnsviken vidare med ett ekologiskt synsätt till kommande generationer. Organisationen anser att begreppet nationalstadspark är en bra benämning på de föreslagna skyddsbestämmelserna i lagstiftningssammanhang, men föreslår att området i andra sammanhang kallas Stockholms Ekopark. Praktiskt taget alla övriga myndigheter, kommuner, företrädare för sakägare, organisa- tioner och föreningar som yttrat sig i ärendet instämmer i promemorians bedöm- ning av behovet av ett samlat och långsiktigt skydd för områdets natur- och kulturvärden. Endast Landstinget i Stockholms län, Stockholms handelskammare, Svenska väg- föreningen och Svensk-Japanska konsortiet för Norrtull Center hävdar att ett utökat skydd för området inte behövs. Landstinget anser att tillämpning av nuvarande lagstiftning bör kunna ge ett fullgott skydd. Konsekvenserna för möjligheterna att utveckla viktiga regionala funktioner, som kan komma att inverka på nationalstadsparken, är enligt landstinget svåra att överblicka. Landstinget anser att det finns risk för att en ny lagstiftning kan komma att hindra utvecklingen av befintliga verksamheter eller angelägna vägar och kollek- tivtrafikanläggningar i området. Handelskammaren befarar att lagförslagets effekt bl.a. kan bli att den normala intresseavvägningen mellan olika riksintressen förändras så att bevarandein- tressena genomgående får prioritet, med mycket begränsat utrymme för hänsynsta- gande till motstående anspråk. Enligt Vägföreningen kan förslaget till skydd leda till stora problem bl.a. när det gäller avvägningar mellan olika intressen. Det skulle t.ex. kunna innebära att miljöförbättrande insatser blir omöjliga. Genomförandet av olika aktuella miljöförbättringar av trafikleder, järnvägar och ledningar inom området kan enligt Vägföreningen till och med komma att förhindras genom det presen- terade lagförslaget. Svensk-Japanska konsortiet för Norrtull Center framhåller att det aktuella området utgör en central och vital del för huvudstadsregionens funktion. Enligt konsortiets uppfattning utgör varje inskränkning i kommunernas beslutanderätt därför en påtaglig risk för komplikationer i regionens övergripande funktion och utveckling. Om bestämmelserna kan påverka bedömningen av pågående ärenden blir konsekvenserna en minskning av värdet av allmänna tillgångar utan att områdets kultur-, natur- eller rekreationsvärden säkerställs. Skälen för regeringens förslag: Området Ulriksdal-Haga-Brunnsviken-Djurgården inrymmer genom sin geografiska placering, sin bakgrund och sitt särskilda värde problem som genom sin komplexitet har gjort det svårt att samordna markpolitiken på ett sätt som är hållbart i ett långsiktigt hushållningsperspektiv. Ett stort antal förslag till ny bebyggelse, nya anläggningar och andra ingrepp har under senare år aktualiserats inom och i anslutning till området. Först genom det gemensamma programarbete som utförts av Solna och Stockholms kommuner har ett samlat grepp tagits på områdets planeringsfrågor. Det finns nu underlag att ge tydligt uttryck åt statens skyldighet att hävda bevarandeintressena vid avvägningar gentemot exploateringsintressen som kan komma att beröra det skyddsvärda området. Den tidigare redovisningen av skyddsvärdena i området Ulriksdal-Haga- Brunnsviken-Djurgården och den lämnade redogörelsen för exploateringsintressen och skyddsbehov visar enligt regeringen att det finns starka skäl att nu ge de i ett nationellt och internationellt perspektiv unika natur- och kulturvärdena i området ett samlat och långsiktigt skydd. Remissbehandlingen ger stöd för uppfattningen i promemorian att nuvarande lagstiftning inte är tillräcklig för att på ett övergripande och samlat sätt åstadkomma ett skydd som är starkt nog för att i ett långsiktigt perspektiv slå vakt om de unika kulturmiljöerna och de mångfacetterade naturvärdena i området Ulriksdal-Haga-Brunnsviken-Djurgården, som i sin helhet utgör ett historiskt landskap av riksintresse. De farhågor som bl.a. Landstinget i Stockholms län framfört om att ett förstärkt skydd för området skulle försvåra möjligheterna att utveckla viktiga regionala funktioner ger anledning att understryka att ett skydd för det aktuella området tillgodoser ett grundläggande regionalt behov genom att utgöra ett betydelsefullt led i skyddet av regionens grönområden. Regeringen anser att regionens bebyggelse och tekniska infrastruktur bör kunna utvecklas på ett tillfredsställande sätt utan att göra ytterligare intrång i områdets skyddsvärda natur- och kulturmiljöer. Det gäller här att slå vakt om det historiska landskapet i ett område med komplexa skyddsvärden som är av särskild betydelse för det nationella kulturar- vet, för Stockholmsregionens ekologi samt för människors rekreation. Utan en tydlig lagreglering finns påtaglig risk att områdets kvaliteter i ett längre perspektiv kommer att äventyras. Det är därför angeläget att nu lämna förslag om en klar strategi för skydd av det historiska landskapet och om ett ställ- ningstagande till avgränsningen av det skyddsvärda området. Regeringen föreslår därför att området Ulriksdal-Haga-Brunnsviken-Djurgården som det första området i landet bör omfattas av tidigare föreslagna bestämmelser om nationalstads- parker i 3 kap. naturresurslagen. Det gemensamma program för planering av området Ulriksdal-Haga-Brunnsviken- Djurgården som redovisas i promemorian ger uttryck för en klar vilja hos Solna och Stockholms kommuner att skydda och utveckla de natur- och kulturvärden som berör området. Jordbruksutskottets uttalande (bet. 1991/92:JoU10) att skyddsbe- hovet i fråga om områdets miljövärden vad avser natur, kultur och stadsbild bör överordnas exploateringsintresset, har i väsentliga avseenden beaktats av kommunerna. Både Stockholms och Solna kommuner tar upp frågan om ansvarsfördelningen mellan staten och kommunerna när det gäller finansiering av åtgärder för områ- dets bevarande, utveckling och skötsel. Stockholms kommun anser att eventuella ersättningsanspråk från olika intressenter till följd av ett förstärkt skydd bör klarläggas innan slutlig ställning tas till den geografiska avgränsningen och formerna i övrigt för skyddet. Solna kommun hävdar att promemorians förslag innebär att staten avkräver samtliga berörda ett ansvar för områdets värden och kvaliteter. Det är enligt regeringens uppfattning ett gemensamt ansvar för staten och kommunerna att vidta åtgärder som säkerställer naturvårdens, kulturmiljövårdens och friluftslivets intressen inom ett historiskt landskap med sådana skyddsbehov och exploateringsintressen som här är aktuella. Regeringen delar promemorians uppfattning, som stöds bl.a. av länsstyrelsen och av föreningen Haga- Brunnsvikens vänner, att det av kommunfullmäktige i Stockholms och Solna kommuner antagna gemensamma programmet för området i huvudsak bör kunna utgöra utgångspunkt för ett närmare planerings- och åtgärdsarbete, som även bör omfatta områdets övergripande förvaltnings- och utvecklingsfrågor. Regeringen återkommer i det följande till de närmare frågor om ansvarsfördelningen mellan stat och kommun som tagits upp av de närmaste berörda kommunerna.
8.2 Områdets avgränsning m.m Regeringens förslag: Stenstadens front samt vattenområdena mellan parken och Nackas, Lidingös och Danderyds kuster och stränder utgör gränser i det större landskapet. För de markområden utanför nationalstadsparken som närmast anknyter till dessa gränser har kommunerna i sina översiktspla- ner uttryckt ambitioner som överensstämmer med syftet att skydda nationalstadsparkens natur- och kulturvärden. E4 skall inte ingå i parken.
Departementspromemorians förslag: Överensstämmer i sak med regeringens förslag. Remissinstanserna: Enligt Stockholms kommun bör den geografiska gränsdrag- ningen penetreras noggrannare i samråd mellan stat och kommun. Länsstyrelsen i Stockholms län, Vägverket och Stockholms läns landsting anser att en bearbetning av kommunernas översiktsplaner bör läggas till grund för parkens yttre gräns. Några remissinstanser föreslår betydande utvidgningar av området. Nordiska för- bundet för kulturlandskap föreslår att nationalstadsparken utvidgas österut och tar med Gamla Stan, Helgeandsholmen, Riddarholmen och Långholmen. Solna kommun, Haga-Brunnsvikens vänner och Naturhistoriska riksmuseet föreslår att den norra delen av området utvidgas längs Edsviken och Igelbäcken. Nacka Miljövårdsråd anser att det finns skäl att utöka parken söderut så att Svindersvik inkluderas. Flertalet av de remissinstanser som yttrat sig i frågan förordar en historisk helhetssyn på områdets avgränsning. Nacka kommun framhåller t.ex. att den före- slagna nationalstadsparken har en annan historisk och kulturell bakgrund än Nackas norra kust och att det därför är naturligt att dra gränsen i vattenom- rådet mellan Södra Djurgården och Nacka. Motiven och syftena med nationalstads- parken blir då entydiga. Vasakronan tillstyrker i huvudsak promemorians förslag till avgränsning. Statens fastighetsverk konstaterar att området skulle kunna avgränsas än mer strikt till att omfatta enbart områden som har de kvaliteter som utgör grunden för förslaget. Då skulle t.ex. omvandlingsområdet Albano, kontoren vid Frösundavik och i kvarteret Skogskarlen samt bostadsområdena Bergshamra och Lappkärrsberget inte omfattas av skyddet. Verket finner det dock riktigt att låta dessa områden ingå eftersom de i hög grad påverkar nationalstadsparken. Av samma skäl anser fastighetsverket att även Tekniska Högskolan (KTH) och Hjorthagen bör ingå i parken. De flesta remissinstanser som behandlar områdets närmare avgränsningar anser att området öster om Valhallavägen bör utvidgas. Naturhistoriska riksmuseet, Naturskyddsföreningen, Projekt Ekoparken och Föreningen Östermalm anser således att hela området mellan Lilla Värtan och Valhallavägen bör ingå i nationalstadsparken. Ståthållarämbetet, Rådet till skydd för Stockholms skönhet, Kungliga vetenskapsakademien, Skansen, Förbundet för Ekoparken, Haga-Brunnsvikens vänner och Kommittén för Gustavianska Parken anser i likhet med Statens fastighetsverk att framför allt Hjorthagen-Husarviken men även institutionsbältet längs Valhallavägen bör läggas in i nationalstads- parken. Några remissinstanser vill undanta vissa delar som ingår i promemorians förslag till avgränsning. Enligt Sjöfartverket bör gränsen följa Djurgårdens södra strandlinje. Rosenvik bör inte ingå. Landstinget samt Solna och Sollentuna kommuner anser att Sörentorp bör reserveras för framtida bebyggelse. Landstinget vill även reservera Fisksjöäng för bebyggelse. E4 bör enligt Vägverket ligga utanför nationalstadsparken. Avgränsningen vid Norrtull där E4 och bensinsta- tionstomten ingår finner Svensk-Japanska konsortiet för Norrtull diskutabel. Statens järnvägar vill undanta spårområdet mellan Norrtull och Värtan och bebyg- gelsen i Storängsbotten och Albano. Enligt Kungliga Tekniska högskolan, Stiftelsen Vetenskapsstaden och Akademiska Hus AB bör Idrottshögskolan samt högskolebältet KTH/Roslagstull/Albano/ Kräftriket/Frescati Hage/Stockholms Universitet ligga utanför nationalstadsparken. Flera remissinstanser tar upp frågan om hur skyddsbestämmelserna påverkar de områden som ligger direkt utanför nationalstadsparken. Enligt Stockholms kommun måste förslagets innebörd i detta avseende preciseras innan konsekvenserna för staden kan överblickas. Statens Järnvägar förutsätter att förslaget inte innebär några begränsningar av möjligheterna till framtida ändrad användning av Norra Stationsområdet. Enligt KTH och Akademiska Hus AB får grannskapet till nationalstadsparken inte innebära att särskilda föreskrifter inom mark- och byggnadsplaneringen kommer att gälla för högskolebältet mellan KTH och Stockholms Universitet. Ståthållarämbetet, Statens konstmuseer, Projekt Ekoparken, Haga-Brunnsvikens vänner och Kommittén för Gustavianska Parken anser att det klart bör framgå att nationalstadsparken kan påverka exploateringsföretag och verksamheter utanför det avgränsade området. Det kan vara byggnader eller avgastorn som bryter landskapets karaktär eller trafikleder med ljusmattor, avgaser och buller. Enligt Projekt Ekoparkens mening bör det även framgå att det kommer att krävas kompletterande planer och beslut för att säkra viktiga kringliggande sprid- ningsvägar. Kommittén för Gustavianska Parken konstaterar att områdets rekrea- tiva värde i hög grad bygger på naturupplevelsen och känslan av att lämna staden bakom sig. Kommittén betonar att detta värde är intimt sammanvävt med områdets kulturhistoriska roll och beroende av områdets inramning och utblickar- na från parken. Detta måste beaktas vid överväganden om ytterligare bebyggelse bl.a. längs Nackas norra kust. Kommittén uppmärksammar även landskapsbilden mot Stora Värtan vars karaktär bidrar till att Norra Djurgården är den del av nationalstadsparken som mest erinrar om 1600-talets jaktpark. Det är likaså viktigt att tillkommande bebyggelse i Frösunda anpassas till det känsliga landskapet vid norra Brunnsviken och att det historiska och landskapsmässiga sambandet mellan Haga-Brunnsviken och Karlberg får tydlighet vid planeringen av Norrtull och Norra stationsområdet. Skälen för regeringens förslag: Det starka exploateringstrycket i Stockholms- regionen gör det ofrånkomligt att anlägga ett långsiktigt perspektiv på frågan om hur det skyddsvärda området kring Ulriksdal-Haga-Brunnsviken-Djurgården bör avgränsas. De ännu oexploaterade delarna av de kungliga marker som förvaltas av Ståthållarämbetet/Djurgårdsförvaltningen bör utgöra stommen i det skyddade området. Att bebyggelsemiljöer samt parker och trädgårdar av kulturhistorisk betydelse, som är belägna i omedelbar anslutning till sådana områden, bör tas med i skyddet är också naturligt. Av den tidigare redovisningen framgår att också vissa andra mark- och vattenom- råden i anslutning till de nu nämnda områdena har betydelse som biologiska kärnområden eller som spridningskorridorer för växter och djur i denna del av Stockholmsregionen. Vattenområdena i anslutning till de skyddsvärda markområdena har uppenbar betydelse för upplevelsen av kulturlandskapet och för områdets rekreativa kvaliteter och bör därför ingå i det skyddade området. Gärdesstaden, Storängsbotten och Stockholms stadion bör vidare, som viktiga länkar mellan Norra och Södra Djurgården, innefattas i det område som med hänsyn till sina natur- och kulturvärden ges ett samlat skydd. Analysen av översiktsplanerna för Solna och Stockholms kommuner och för de kommuner, vars mark- eller vattenområden ligger i anslutning till det skydds- värda området, visar att berörda kommuner bedömt att det område som nu berörts i stor utsträckning skall skyddas mot exploatering eller användas för ändamål som väl bör kunna förenas med ett skydd för natur- och kulturvärdena i området. Inrättandet av en nationalstadspark innebär sammantaget hinder för utveckling inom parken av tätortsbebyggelse och sådant näringsliv som inte har samband med parkens ändamål. För att de nu föreslagna strikta skyddsbestämmelserna inte skall påverka förutsättningarna för utveckling i närheten av parken på ett sätt som är svårt att överblicka, bör exploateringsföretag i sådana närområden bedömas på motsvarande sätt som gäller för andra områden av riksintresse enligt 3 kap. naturresurslagen. Regeringen anser mot den här redovisade bakgrunden att det samlade område, som i sin helhet är av riksintresse med hänsyn till sina natur- och kulturvärden, och som av tidigare anförda skäl bör utgöra nationalstadspark, består av en sydlig del med södra Djurgården och Ladugårdsgärde samt angränsande vattenom- råden och öar i Saltsjön och av en nordlig del med Norra Djurgården, Haga och Ulriksdal med angränsande vattenområden och öar i Brunnsviken, Lilla Värtan, Stocksundet och Edsviken. Den sydliga och nordliga delen av området länkas samman av en central del med områdena kring Storängsbotten och den kulturhisto- riskt värdefulla bebyggelsen kring Tessinparken m.m. på Gärdet. Stenstadens front samt vattenområdena mellan parken och Nackas, Lidingös och Danderyds kuster utgör gränser i det större landskapet. E4 som utgör gräns i väster för områdets norra del bör inte ingå i parken. Den föreslagna yttre avgränsningen av nationalstadsparken redovisas översiktligt i bilaga 3.
9 Konsekvenser för kommunernas planering 9.1 Delområden med skilda förutsättningar Regeringens bedömning: Natur- och kulturvärden har olika tyngd i olika delar av nationalstadsparken. Som stöd för den tillämpning av speciallagstift- ningen som regeringen förordar bör Stockholms och Solna kommuner utveckla sina översiktsplaner. I planerna bör avgränsas närmare de områden inom nationalstadsparken som bör skyddas som parkland- skap eller naturmark liksom de zoner inom natio- nalstadsparken som präglas av en mer omfattande bebyggelse och där det behövs klara och enkla reg- ler för nödvändiga förändringar, upprustningar och i vissa fall kompletteringar av byggnader och an- läggningar.
Departementspromemorians förslag: Överensstämmer i sak med regeringens förslag. Remissinstanserna: Eftersom promemorieförslaget inte avser att hindra naturlig omvandling och utveckling inom befintliga bebyggelseområden anser bl.a. Naturvårdsverket att områdesavgränsningar och avsedda åtgärder måste preciseras. Projekt Ekoparken konstaterar att problemet är att skapa ett samlat skydd för hela området samtidigt som skilda kvaliteter i olika delar av området tas till vara. Enligt Statens konstmuseer är gränsdragningsproblemet intimt förknippat med frågan om distinkta begreppsmässiga kategorier. De historiska trädgårdarna och parkerna har haft klara och väl markerade gränser. Det byggnadsminnesskyddade området kring Hagaparken sammanfaller vare sig med parkens historiska eller nuvarande utbredning. Statens fastighetsverk konstaterar att det i vissa punkter behövs större förändringar för att nationalstadsparkens kvaliteter skall framstå. Det gäller t.ex. entrén till Hagaparken och Bergshamraleden. Denna led upplevs som en barriär mellan Haga och Ulriksdal. Det är inte heller självklart att national- stadsparkens kärnintressen - kulturmiljövård, naturvård och rekreation - alltid sammanfaller. I samband med att lagen träder i kraft bör därför konfliktpunkter och en områdesvis prioritering mellan olika intressen redovisas. Statens fastighetsverk anser liksom Solna kommun att det är viktigt att områden med för nationalstadsparken främmande verksamhet - t.ex. Albano, Frösundavik, kv Skogskarlen samt bostadsområdena Bergshamra och Lappkärrsberget - definieras och får bindande bestämmelser för markens användning i samband med att lagen träder i kraft. Enligt Solna kommun kan avgränsningen vid Bergshamra i huvudsak följa befintlig bebyggelsegräns. Även Sörentorp och Universitetet i Frescati bör enligt kommunens mening avgränsas och få bindande bestämmelser. Avgränsningarna bör inte vara så snäva att de omöjliggör kompletteringar som är angelägna för pågående markanvändning. Skälen för regeringens bedömning: Regeringen delar uppfattningen att natur- och kulturvärdena har varierande tyngd i olika delar av nationalstadsparken sam- tidigt som området i sin helhet är av riksintresse med hänsyn till dess samlade natur- och kulturvärden. De föreslagna bestämmelserna för nationalstadsparken överensstämmer enligt regeringens bedömning väl med ställningstagandena i det för Solna och Stockholms kommuner gemensamma programmet för planering av området Ulriksdal-Haga- Brunnsviken-Djurgården, vilket i allt väsentligt antagits av de båda kommunernas fullmäktigeförsamlingar. I programmet redovisas som grundläggande principer att området skall * värnas som en unik kultur- och naturpark med för parken väl anpassad be- byggelse, * utvecklas för friluftsliv och rekreation i sådana former som inte skadar områdets natur- och kulturvärden, * förbättras med avseende på trafikstörningar och andra miljöproblem.
De åtgärder som kommunerna planerar att vidta för att tillgodose dessa syften avser bl.a. upprättande av rättsverkande planer enligt plan- och bygglagen, medverkan till beslut om naturreservat enligt naturvårdslagen och till beslut om byggnadsminnesförklaring för vissa kulturmiljöer som inte tidigare givits sådant skydd. Inom nationalstadsparken finns ett antal delområden som tagits i anspråk för mer omfattande bebyggelse. En närmare avgränsning av sådana områden i för- hållande till omgivande parklandskap och naturmiljö inom nationalstadsparken bör göras i den översiktliga planeringen och ges lämpligt uttryck i rättsligt bindande bestämmelser för markens användning. Som flera remissinstanser fram- hållit behövs klara och enkla regler för nödvändiga förändringar, upprustningar och i vissa fall kompletteringar av byggnader och anläggningar. Det skulle föra för långt att i lagen närmare precisera markanvändning och områdesgränser. Markanvändning i stort framgår av utdrag ur den topografiska kartan (bilaga 3). Både statliga myndigheter och kommunerna har goda kunskaper om de områden det gäller och hur de bör avgränsas mer i detalj. Sådana avgränsningar sker lämpligen i samband med den vidare översiktsplaneringen enligt PBL. Det är först i samband därmed som det är möjligt att beakta de lokala förutsättningarna på sådant sätt att mer preciserade gränser kan be- stämmas med utgångspunkt från bestämmelsernas syfte.
9.2 Förutsättningar för ändrad markanvändning
Regeringens bedömning: Det följer av syftet med
nationalstadsparken att områdets huvudstruktur vad
avser natur- och bebyggelseområden inte får ändras.
Nya byggnader och anläggningar som inte behövs för
att befintliga verksamheter skall kunna fungera
bör därför i princip inte medges. Skyddet torde
däremot inte hindra etablerade verksamheter inom
eller intill nationalstadsparken från att fungera
och utvecklas i anslutning till tidigare ianspråk-
tagna områden.
Inom ramen för skyddet bör det vara möjligt att
uppföra ett begränsat antal nya byggnader inom bo-
stadsområdena och inom områdena med byggnader för
högre utbildning och vetenskaplig forskning,
museiverksamhet, idrott och rekreation. Det bör
också vara möjligt att bygga om och anpassa be-
fintliga byggnader efter verksamhetens behov.
Byggnadsområdena får således inte utvidgas, men
väl kompletteras om kompletteringarna inte medför
skada på områdets natur- och kulturvärden. Ombygg-
nad, upprustning eller annan förändring av väg-
och järnvägsanslutningarna till Lidingö och Värta-
hamnen-Frihamnen samt av kraftledningarna från
Värtaverket motverkas inte heller av skyddet.
Sådan förnyelse av infrastrukturen i området
bör vidare vara möjlig att utföra som sammantaget
medför en förbättring av miljön inom national-
stadsparken eller som möjliggör en väsentlig för-
bättring för hälsa och miljö i fråga om en infra-
strukturanläggning som berör parken. Utvecklingen
i nationalstadsparken bör sammantaget inriktas på
att förstärka områdets natur-, kultur- och rekrea-
tionsvärden och att värna den biologiska mångfal-
den.
Departementspromemorians bedömning: Överensstämmer i sak med regeringens bedömning. I fråga om förutsättningar för ändrad markanvändning framhålls bl.a. följande. För att tillgodose framtida behov av utveckling av universitets- och högskoleinstitutioner med anknytning till området är det angeläget att utrymmes- behoven för forskning och högre utbildning uppmärksammas särskilt vid över- väganden om markanvändningen i områden som gränsar till nationalstadsparken vid Norrtull och Roslagstull. När det gäller trafikanläggningar inom eller i direkt anslutning till parken, antingen det gäller Norra stationsområdet, järnvägen till Värtan, Roslagsbanan, Uppsalavägen, Roslagsvägen, Bergshamraleden, Valhallavägen, Lidingövägen eller förändringar av dessa eller av sådana trafikplatser, platser för betalstationer m.m. som kan komma att övervägas, bör, vid prövning av en åtgärds lokalisering och utformning, största hänsyn tas till åtgärdens inverkan på parkmiljö, landskapsbild och stadsbild samt på ekologiska spridningskorridorer. Det kan förväntas att berörda kommuner i samråd med bl.a. länsstyrelsen, Vägverket och Banverket upprättar en långsiktig plan som visar hur området skall förbättras med avseende på trafikstörningar, men också hur en förbättrad tillgänglighet kan uppnås mellan områdets olika delar och mellan dessa och knutpunkter för kollek- tivtrafiken. Ett förbättrat samband mellan stenstaden och Haga-Brunnsviken bör härvid eftersträvas. Uppsalavägens och Roslagsvägens uppgifter som stadsinfarter ställer särskilda krav på miljöhänsyn, vilket måste beaktas vid utformningen av trafikanläggningar och av anslutande bebyggelse. Utformningen av Haga Norra trafikplats kan ses som ett exempel på hur en komplicerad trafikanläggning kan anpassas till miljökrav. Motsvarande kvaliteter bör eftersträvas i de båda stora trafikstråk som berör området - Uppsalavägen från Ulriksdals trafikplats till Norrtull och Roslags- vägen från Ålkistan till Roslagstull. Enligt föreliggande trafikprognoser väntas en stark ökning av biltrafiken på Roslagsvägen och därmed en stark ökning av miljöstörningarna på Norra Djurgården. Åtgärder för att minska trafikstörningar, inte minst buller, behövs därför i hela stråket från Ålkistan till Roslagstull och bör i ett första skede särskilt avse att begränsa spridning av störningar över själva Brunnsviken med stränder. I den långsiktiga planeringen bör prövas hur störningarna från Bergs- hamraleden kan minskas samt hur sambanden mellan Ulriksdal och Brunnsviken och mellan universitetsområdet i Frescati och Brunnsvikens strandområden kan för- bättras. Eftersom nationalstadsparkens centrala del är särskilt utsatt för störningar vid Lidingövägen och på ömse sidor om denna, ställs här särskilda krav på att bibehålla och förstärka de ekologiska sambanden. Remissinstanserna: Länsstyrelsen i Stockholms län anser att naturlig omvand- ling, utveckling och användning av redan exploaterade områden, liksom erforder- liga vägar och kollektivtrafik i området, inte får förhindras. Statens Järnvägar, Banverket och Vägverket anför liknande synpunkter. Vägverket är angeläget att bidra till att områdets unika natur- och kulturvärden bevaras och förstärks och kommer att medverka till att minska de miljöstörningar och barriäreffekter som Roslagsvägen orsakar. Tillfarten till Norra Länken från Roslagsvägen enligt det s.k. alternativ Frescati innebär enligt Vägverket för- bättringar för miljön vid Kräftriket. Anslutningen av Norra Länken till Lidingövägen enligt aktuellt alternativ sker utanför nationalstadsparken. Nutek liksom Danderyds kommun och Affärsverket svenska kraftnät påpekar att bestämmelserna inte får hindra underhåll och eventuella flyttningar eller en över kommungränserna samordnad tunnelförläggning av kraftledningarna inom området. Försvarsmaktens organisationsmyndighet anser att verksamheten på Kaknäs skjutbanor bör bli föremål för utredning angående ersättningsalternativ för ett flertal intressenter. Kungliga Vetenskapsakademien, Naturhistoriska riksmuseet m.fl. anser att ytterligare bebyggelse bör få komma till stånd endast för att tillgodose angelägna behov för de allmännyttiga institutioner som verkar inom området. Enligt Stockholms universitet utgörs bebyggelsen inom högskolornas campusområden av byggnader i park där omsorg om parklandskapet varit och är ett viktigt plane- ringsmål. Den kompletteringsbebyggelse som nu förbereds är enligt Stiftelsen Vetenskapstaden, Stockholms universitet och KTH begränsad till tre nybyggnads- objekt inom universitetsområdet. Ökade lokalbehov skall tillgodoses genom att befintliga byggnader utnyttjas. Roslagsvägens och Norra länkens utformning har stor betydelse för sambanden mellan det centrala campusområdet och Kräftriket, Frescati Hage och Sveaplans gymnasium. Skälen för regeringens bedömning: Bestämmelserna till skydd för national- stadsparken innebär att riktlinjer läggs fast som vägledning för statliga och kommunala myndigheter som har att bedöma frågor om nya byggnader och anlägg- ningar eller andra åtgärder som kan komma att aktualiseras inom eller i när- heten av nationalstadsparken. I enlighet med intentionerna i plan- och bygglagen och naturresurslagen kan det förväntas att Solna och Stockholms kommuner i sina översiktsplaner ger uttryck för en samlad strategi för hur bebyggelse för olika ändamål, liksom trafikleder och andra anläggningar, bör utvecklas inom och i anslutning till nationalstadsparken på ett sätt som överensstämmer med vad som sägs i bestämmelsen. Regeringen anser att området inte tål ytterligare ingrepp i obebyggd park och natur. Regeringen delar också bedömningen i promemorian när det gäller hur utrymmesbehoven för forskning och högre utbildning bör beaktas och om de miljö- hänsyn som måste iakttas för att begränsa störningar från trafiken inom området. Som bl.a. Statens fastighetsverk, Kungliga Vetenskapsakademien, Naturskydds- föreningen, Kommitten för Gustavianska parken och Projekt Ekoparken påpekar måste utvecklingen nu inriktas på att förstärka områdets natur-, kultur- och rekreationsvärden och värna den biologiska mångfalden. I vissa punkter behövs åtgärder för att nationalstadsparkens kvaliteter skall tas till vara. Det framgår av bestämmelsen att områdets huvudstruktur med natur- och bebyggelseområden inte får ändras. Skyddet hindrar däremot inte etablerade verksamheter inom eller intill nationalstadsparken från att fungera. Inom ramen för skyddet bör det vara möjligt att uppföra ett begränsat antal nya byggnader inom bostadsområdena och inom områdena med byggnader för högre utbildning och vetenskaplig forskning, museiverksamhet, idrott och rekreation liksom att bygga om och anpassa byggnaderna efter sådana verksamheters behov. En utveckling av högre utbildning och forskning samt till forskning anknuten verksamhet inom Roslagstulls sjukhusområde och småindustriområdet vid Albano torde inte för- hindras av skyddet. Ett genomförande av planerna på ett s.k. Fysikcentrum och av erforderliga lokalvägar för denna verksamhet kan ge möjligheter till för- bättringar av miljön i denna del av nationalstadsparken. Ombyggnad, upprustning eller annan förändring av befintliga väg- och järnvägsanslutningar till Lidingö och Värtahamnen-Frihamnen eller av befintliga kraftledningar från Värtaverket bör kunna utföras inom ramen för bestämmelserna för nationalstadsparken. Vid utformningen av Roslagsvägens anslutning till Norra länken bör behovet uppmärk- sammas av interna förbindelser inom det s.k. institutionsbältet för högre ut- bildning och forskning. Genom förläggning av Norra länken med anslutningar i tunnelläge under nationalstadsparken och genom utformning av till leden hörande anordningar ovan jord på ett sätt som inte skadar områdets natur- och kultur- värden, bedömer regeringen att en utbyggnad av Norra länken med anslutningar bör kunna förenas med vad som föreslås i detta ärende. Sådan annan förnyelse av infrastrukturen i området bör vidare vara möjlig att utföra som sammantaget med för en förbättring av miljön inom nationalstadsparken eller som möjliggör en väsentlig förbättring för hälsa och miljö i fråga om en infrastrukturanläggning som berör parken. Sörentorpsområdet i Solna kommun bör användas för ändamål som inte förutsätter annan ny bebyggelse än vad som utgör måttfull komplettering av befintlig bebyggelse i park. Områdets karaktär bör alltså bevaras. När det mer generellt gäller bedömning av ett förslag om komplettering eller förnyelse av befintlig bebyggelse inom nationalstadsparken, krävs omsorgsfulla överväganden huruvida den föreslagna åtgärden till innehåll och form är förenlig med nationalstadsparkens syfte. En utgångspunkt vid prövning av frågor om ändrad markanvändning skall vara att områdets huvudstruktur vad avser natur- och bebygggelseområden inte skall ändras samtidigt som byggnader och bebyggelse- miljöer som ingår i nationalstadsparken på sikt bör användas endast för ändamål som kan förenas med nationalstadsparkens syfte. Vid eventuell omvandling och komplettering av sådana byggnader och bebyggelsemiljöer bör särskilt uppmärk- sammas åtgärdernas form och skala samt att karaktären av byggnader i parkmiljö bevaras. Förslag om tillkommande bebyggelse, anläggningar eller andra åtgärder i områden som direkt gränsar till parken, bör bedömas med utgångspunkt från att parkens natur- och kulturvärden inte får utsättas för påtaglig skada. Inverkan på ekologiska spridningsk